44. Lyckoklöver och inristningar.

Alla markskiften delades upp mellan barnen och Sigge övertog själva gården. Det var de gamla föräldrarnas vilja att detta skulle ske, medan de ännu var i livet.
Det blev en tid för eftertanke. Maria tog fram sin gamla bibel. Hon ville visa dotterdottern, vad hon gömde där. Det var många torkade och pressade fyrklöver, lyckobringande hemligheter, som man kunde ta fram, när man behövde.
Mellan några blad förvarades även ett bokmärken, två knubbiga änglar, som dansade runt med varandra. Det var det vackraste, man kan tänka sig. Numera hänger de inramade på Helgard.
En dag gick Maria in i sitt jättestora skafferi för att hämta en svepask, Boggårdens äldsta föremål.Det ville hon ge bort till sitt barnbarn Mona-Lisa. Asken saknade lock men var försedd med en utskuren och svårtydd text. Dalrunor var blandade med vanliga bokstäver. I botten stod det: L M S 1832.Runt asken var följande text inskuren :L M S AFWER GÄT I SWARBERG I 5 SUMRA IAG TAKKAR DIG GUD FÖR NÅDE DAS AFWER GÄT EN SAMAR I SWARTBERG. Det rörde sig alltså om två personer, dels LMS ,dels DAS. S står säkert för son, t.ex.Matsson och Andersson.AFWER= har GÄT=gäta,vakta boskap SUMRA,SAMAR=sommar,somrar
Somrarna hade säkert varit ensamma och arbetssamma. Gätkallen ( boskapsherden), mannen, fick lov att följa boskapen i skogen på grund av olika faror. Det behövdes därför en man,en Andersson, ingen Andersdotter. Under tiden skulle något uträttas. Man skar i smörasken eller tillverkade räfspinnar och annat nödvändigt. Men Gud hade varit nådig. Allt hade gått bra. Man var tacksam.

43. Om svåda, åvatten, kor och medicin.

Bogg Maria närmade sig de sjuttio. Barnen hade alla egna familjer. Allt kunde inte längre gå i gamla hjulspår. En vacker dag när barnbarnet kom per cykel från Kyrkbyn, var inte Böna och Plätta där. Hur kunde hon, mormor, vara så grym. Kossorna var sålda, sa man. Det var stor sorg, men sår läker och det var nog inte värst för Mona, som hon hette.
Maria anpassad sig åtminstone utåt och var lika vaksam som tidigare.
Ångloken kom och gick efter schema och somrarna var alltid torra oc varma. Minsta gnista kunde tända den torra ljungen, som växte längs banvallen. Och en dag hände det. Maria spanade österut och upptäckte den stigande rökslingan. Hon fyllde en hink med vatten vid dammen, tog tag i barnets hand och småspringande kom hon snabbt fram fram till svådan och lyckades snart släcka ännu en brand.
På ett sätt var allt sig fortfarande likt på Boggården. Vattnet flödade i Boggån och strömstaren satt där på en sten och vippade upp och ner. När den trodde sig vara obevakad, störtade den genom forsen till sitt bo. Han var alltid elegant klädd i svart och vitt som i en frack.
Laxöringen vandrade upp och ner i ån genom sin särskilda passage vid sidan om dammen och i djuphålen kunde de växa sig ganska stora. Alla Bogg-generationernas barn hade metat där med mask och hemgjort spö av en slank ungbjörk. Lekar hade också ärvts och leksaker fanns överallt, bara man hade fantasin och tålamodet. Pinnar blev gärdesgårdar och bås. Kottar blev både hästar och kor med stickor till ben.
Djuren var viktiga för överlevnaden, kanske viktigare än allt annat. Bogg Erik, som anlagt Boggården hade kanske byggt ladugården först av allting. Det är möjligt, att familjen tillbringat de första åren där tillsammans med djuren. Det var i alla fall inte ovanligt, att man fick lov att göra på detta vis för värmens skull. Men hälsosamt var det inte med denna tjocka och kväljande luft. De fick bara två barn. Flickan blev inte gammal och brodern Bogg Per, Marias far hade enligt kyrkoböckerna bronkit.
Boggmedicinen var ett begrepp i hela socknen. Bakgrunden är inte känd, men skulle möjligen första gången ha förskrivits till Per eller sonen Per , som båda hade problem med luftrören. Receptet är sen länge bortglömt. Man blandade det hela manuellt på apoteket i Östäng. Sigge minns ännu smaken. Medicinen var god, söt, kraftfull och verksam. Inte undra på att ryktet om dess förträfflighet spred sig.

42. Renovering och isdammar.

Huset moderniserades, isolerades och byggdes till. Det var funkis som gällde, raka linjer, slätt och lättskött. Spröjsfönstren försvann, takutskotten och knutarna sågades av och timret gömdes under lockpanel. Trappan upp till vindsvåningen blev kvar men flyttades och ledde nu ner till källaren. Köket fick elspis, mängder av både under- och överskåp, stort skafferi och moderna möbler. De gamla lyftes ut i tröskladan. Västra delen förvandlades till Axels sovkammare. Det gamla lantköket var som borta.
Ännu växte det majvivor uppe vid sommarfjöset på de gamla kolbottnarna och nere vid älven blommade pälsklädda mosippor tidigt på våren.På försommaren täcktes alla slänter av en matta med liljekonvaljer.
Vissa år gick älven upp med rasande fart. Vid älvkrökarna brakade isflaken rätt in i skogen och packades halvt stående som dominobrickor tätt, tätt. Djungeltelegrafen om fenomenet gick mellan gårdarna. I Sigges lilla Folka trängde man in sig och sen bar det av till Oxberg och Järnvägsbron. Alla stod där. Med skräckblandad förtjusning höll man sig i räcket. Ismassorna törnade i full kraft mot fundamenten och hela bron skakade och darrade.
Hade man sett detta, var det svårt att förstå, vad morfar Axel berättade: Som ung hoppade han på isflaken om vårarna. Ibland gick det bra, ibland blev det en miss. Då blev han våt och iskall. Det var så han blev reumatisk. Undrar om mamman såg det från ovan och höll honom över vattenytan med sin hand.

41. Efter kriget.

Utvecklingen hade mer eller mindre stått stilla under det stora kriget. Importen var strypt och det var inte möjligt att köpa vad som helst. Bananer t.ex. fanns inte i affären och pojkar med bildrömmar fick lita på egen kraft och påhittighet. Olle Wallin från Blyberg byggde helt enkelt en egen kärra. Automatiken fungerade och designen var extrem, lång, låg och sportig. Det enda som var beklagligt var, att karossen fick lov att konstrueras av masonit. Plåt var en omöjlighet. Bilen finns fortfarande och förvaras i ett uthus i Blyberg.
Men, sådan var situationen och skogens barn hade också drömmar, teknik och påhittighet. De var inte beta. Boggårdens söner skulle minsann renovera sitt barndomshem. Det gällde centralvärme, källare, varmt och kallt vatten, badrum, bättre elnät, telefonjack.
Man fick tillfälligt flytta ut i bagarstugan. Sönerna hade nog någon ledighet för detta under sommaren och Sigge bodde hemmavid. De baxade upp hela stugan, grävde och sprängde under huset, göt golv och källarväggar. In kom en enorm järnpanna för ved och olja. Badkar kunde man inte köpa på marknaden, så man fick göra ett eget med kakel som en liten swimmingpool. Det här tog flera år och i ärlighetens namn får man tillstå, att det var Sigge som slet mest. Han hade gift sig med Elsa och hoppades på egen familj. Elsa var praktisk, kunnig och klok. Hon hade dessutom legitimerat sig inom lanthuhåll på Skeriol, folkhögskolan i Mora.

40. Slåtter.

Vid slåttertid kom alla Boggbarnen hem för att hjälpa till med skörden. Maria bakade bullar, stekte bondmunkar och bredde smörgåsar, kokade kaffe och packade koppar och fat i stora korgen. Sen tog hon den i ena handen och kaffepannan i den andra och traskade iväg till Hållkitt, som var den yttersta norra gränsen. Barnbarnet fick hålla i ena sidan av korgen och var nöjd med, att hon så fick hjälpa till. Det fanns många smultron att plocka efter ängskanterna, när de vuxna tog en välbehövlig rast. Men de vackra ängsblommorna var borta. Kvar fanns bara en vass stubb efter gräset och det var inte nådigt att gå på den.
Man slåttrade på många andra ställen också, nere vid älven och långt uppe i skogen, där det låg nyodlingar. Här fanns det även småstugor att rasta i, rester efter gammal fast bebyggelse. Folk hade sen lång tid tillbaka levt på ställen, som man kan tycka var omöjliga boplatser. Boggån rann genom Sågänget. Här uppe var den liten, nästan som ett dike. Men vattnet var underbart att dricka, särskilt när man hade en morfar som Spjut Axel. Själv drack han ur hatten och till barnbarnet rev han av en näverbit, formade den till en strut och trädde på en uppsprättad träpinne som handtag. Gissa, om det smakade och gissa om det vimlade av laxöringsyngel i bäcken. Detta var på den gamla goda tiden, när naturen var mer ursprunglig och ren.

39. Lövtäkt och stillning.

Många lövträd har en otrolig förmåga att vilja överleva. Hugger man ner ett träd, kommer stubben att skicka ut skott i stor mängd. Ut växer ganska snabbt ett helt buskage. Maria förstod att utnyttja naturens egna resurser. Ofta tog hon med lillflickan på ett kort strövtåg, stannade vid några grenar och repade av löven. Även en liten människa kunde vara behjälplig. Mormodern förde ihop förklädet och höll fram det, så att det blev som en korg. Här rymdes mycket löv, som passade bra till stillning vid mjölkdags.
Nu var det bara två kor i ladugården, Böna den snälla och Plätta den svåra. De var båda fjällkor. Juvren tvättades och torkades. Den låga träpallen kom fram. Bleckhinken skulle klämmas fast mellan knäna och små fingrar försökte få fram en liten stril. Böna stod där tålmodigt, även Maria. Efter en stund tog hon över, satte sig lugnt till rätta och lutade pannan mot den varma djurkroppen. Det stod inte på förrän man hörde strilandet och idisslandet. Det var fridfulla ljud.
Men även snälla kor blir ibland bångstyriga och går i sin. Den lilla, tunna Bogg Maria hade bara ett val. Det var till att vandra iväg de sex kilometrarna med kossan i band. Det var lika långt tillbaka. Ingen i Gåsvarv ägde en tjur. Det var på västsidan, de verkliga bönderna fanns. Härifrån utvandrade heller inte lika många.

38. Mormor Bogg Maria.

Bogg Maria var generös mot sitt barnbarn och lät henne följa med, när korna skulle skötas om. Hon hade själv lärts upp av de äldre. Men allt hade inte varit av godo. Det var nödvändigt att bryta torv från de stora myrmarkerna i öster. Den hackades upp, delades och lades i hässjor för att torka. På vintern fraktades torven hem till gården. Det skulle bli strö till korna, så att de hade det torrt och gott i sina bås. Det gällde att vara snabb vid hackmaskinen. Maria hann inte undan med ringfingret. Den nedre delen var borta för tid och evighet. Fingertoppen blev rund och len att smeka, men det gjorde ont i barnahjärtat, för det var synd om mormor och hon bar inte sina vigselringar. De fick ligga i samma skåp som lösgommen.
Klänningarna, som Maria använde, var alltid hemsydda med lång kjol i våder, avskuren vid midjan. Blusdelen var knäppt fram med många knappar och försedd med liten krage. Ärmen var förstås lång. Färgerna var mer än diskreta, grå eller blå. Blommönster var det aldrig tal om, bara smala ränder eller rutor. Huvudduk, knuten i nacken, var på något sätt obligatorisk. Alla kvinnor hade det och frisyren var också likadan hos alla, långt hår, aldrig klippt, flätades och rullades runt till en knut. Det var nödvändigt att vara aktsam om kläderna och skydda sig mot fläckar och smuts. Alla, både gammal och ung, hade därför förkläde, oftast midjelångt och knutet bak i ryggen.

37. Morfar Spjut Axel.

Axel blev alltså morfar och farfar och fann sig väl i rollen. Han var den enda i gården som sjöng och det på ett alldeles säreget sätt. Det förstod till och med det lilla barnbarnet. Det var ingen vanlig tonskala. Det rörde sig om kvartstoner och sångerna var rena rama berättelserna, kanske skillingtryck eller gamla psalmer.
Vem sjöng för honom när han var barn? Musiklös hade han i varje fall inte varit. Han hade haft tillgång till inre bilder, fantasi. Det ligger en överlevnadsstrategi i detta. Man klarar så mycket mer än man tror, vad hade inte Axel utstått och åstadkommit?
Vid köksbordet ritade han ibland bilder för att roa sitt barnbarn. Det var springande hästar med en flygande man och svankiga ryggar. Det här måste han ha gjort många gånger förr, otränat gör man det inte. Det låg nog en innerlig önskan, en brinnande längtan bakom detta. Han och hans bröder ville säkert redan som små bli bönder med egen häst, en maktsymbol i människans historia. Han tog upp dotterdottern i knäna och lät henne skutta upp och ner i takt med ramsan: Så här rider herremän, så här rider herremän. Så häär lufsar bönder, så häär lufsar bönder.
Knät rörde sig upp och ner. När han kom till "bondemeningen" miste takten hälften av farten.

36. Grisen.

Bogg- gården hade genom tiderna haft många olika djurbesättningar, häst, kor, får, getter, höns. Alla de här djuren hade en synlig plats och fanns med på ett hörn, när amatörkameran var framme. Grisen var ett undantag. Kultingen köptes späd av någon kringresande och levde sitt liv helt vid sidan om. Söder om stallet fanns en djup ravin passande till stian med egen förgård. Ingen kunde ana att det där fanns något levande. Ravinen var så djup, att man måste gå nära inpå för att se. Men Bogg Maria glömde aldrig sina djur. Hon bar vatten, skulor och kokt potatis nedför den branta backen och fyllde på i trähon utanför kätten. Grisen, som vilade inne på sin halmbädd, vaknade och störtade glatt grymtande ut genom öppningen med dess förhänge av säckväv. Han glufsade med god aptit i sig allt på nolltid och tyckte sen om att bli borstad på ryggen med en björkviska, som Maria sedan barnsben säkert gjort i hundratals exemplar.
På senhösten någon gång försvann grisen helt plötsligt och Spjut Axel spisade snart stekt potatis med rimsaltat fläsk .Det här var allför svårtuggat för Maria, som bara serverade sin äkta make sådan lyx. Där satt han vid köksbordet med sin vassa, smala kolstålskniv och skar av fläsket, som han spetsade och förde till munnen. Han var hemmansägare nu och hade fortfarande kvar några tänder. Äldsta barnbarnet stod där och funderade.
Sigge kommer ihåg den tid, då inte alla grisar föddes skära. "Baskermössan" var annorlunda och en särskild fläck hade placerat sig över ryggen. Den var både svart och rund och precis i storlek som en , just det, baskermössa. Han bodde under lidrets golv och hade en egen barnahage i fyrkant mot väggen. Om hösten blev det för kallt att vistas ute på natten, så han fick flytta in till eget bås i ladugården. Det här höll han noga på och man behövde aldrig truga honom. Han hittade alltid vägen in på egen hand.

35. Lax, bad och stenkakor.

Vid midsommartid vankades det alltid färsk lax på Boggården. Den fångades med kastspö.
Det här var på den tiden, när det inte fanns en enda kraftverksdamm i älven. Det var inget kallt bottenvatten, som trögt flöt förbi, utan älven var strömmande och livfull. Vattnet längs stranden var mjukt och ljummet under sommarveckorna. Länsen ett stycke ut i vattnet skulle hålla flottningstimret ute i strömfåran men blev också en slags trygghetsgräns för de badande. Alla var inte simkunniga, trots att de levde hela sitt liv vid vatten. Bröderna Bogg var undantagna.
Ibland blev det picknick med vevgrammofonen. Karl Alfred Boy hette en skiva på 78-varvarna, en stenkaka. Man lyssnade på den grova, hesa basrösten och skrattade gott. Pojkarna tränade också engelska med hjälp av vinylskivor. De var inte sena att lära ut till sin lilla systerdotter: Yes box alright. Så skulle man säga, om man ville vara modern. Och det ville man ju.