40. Slåtter.

Vid slåttertid kom alla Boggbarnen hem för att hjälpa till med skörden. Maria bakade bullar, stekte bondmunkar och bredde smörgåsar, kokade kaffe och packade koppar och fat i stora korgen. Sen tog hon den i ena handen och kaffepannan i den andra och traskade iväg till Hållkitt, som var den yttersta norra gränsen. Barnbarnet fick hålla i ena sidan av korgen och var nöjd med, att hon så fick hjälpa till. Det fanns många smultron att plocka efter ängskanterna, när de vuxna tog en välbehövlig rast. Men de vackra ängsblommorna var borta. Kvar fanns bara en vass stubb efter gräset och det var inte nådigt att gå på den.
Man slåttrade på många andra ställen också, nere vid älven och långt uppe i skogen, där det låg nyodlingar. Här fanns det även småstugor att rasta i, rester efter gammal fast bebyggelse. Folk hade sen lång tid tillbaka levt på ställen, som man kan tycka var omöjliga boplatser. Boggån rann genom Sågänget. Här uppe var den liten, nästan som ett dike. Men vattnet var underbart att dricka, särskilt när man hade en morfar som Spjut Axel. Själv drack han ur hatten och till barnbarnet rev han av en näverbit, formade den till en strut och trädde på en uppsprättad träpinne som handtag. Gissa, om det smakade och gissa om det vimlade av laxöringsyngel i bäcken. Detta var på den gamla goda tiden, när naturen var mer ursprunglig och ren.