43. Om svåda, åvatten, kor och medicin.

Bogg Maria närmade sig de sjuttio. Barnen hade alla egna familjer. Allt kunde inte längre gå i gamla hjulspår. En vacker dag när barnbarnet kom per cykel från Kyrkbyn, var inte Böna och Plätta där. Hur kunde hon, mormor, vara så grym. Kossorna var sålda, sa man. Det var stor sorg, men sår läker och det var nog inte värst för Mona, som hon hette.
Maria anpassad sig åtminstone utåt och var lika vaksam som tidigare.
Ångloken kom och gick efter schema och somrarna var alltid torra oc varma. Minsta gnista kunde tända den torra ljungen, som växte längs banvallen. Och en dag hände det. Maria spanade österut och upptäckte den stigande rökslingan. Hon fyllde en hink med vatten vid dammen, tog tag i barnets hand och småspringande kom hon snabbt fram fram till svådan och lyckades snart släcka ännu en brand.
På ett sätt var allt sig fortfarande likt på Boggården. Vattnet flödade i Boggån och strömstaren satt där på en sten och vippade upp och ner. När den trodde sig vara obevakad, störtade den genom forsen till sitt bo. Han var alltid elegant klädd i svart och vitt som i en frack.
Laxöringen vandrade upp och ner i ån genom sin särskilda passage vid sidan om dammen och i djuphålen kunde de växa sig ganska stora. Alla Bogg-generationernas barn hade metat där med mask och hemgjort spö av en slank ungbjörk. Lekar hade också ärvts och leksaker fanns överallt, bara man hade fantasin och tålamodet. Pinnar blev gärdesgårdar och bås. Kottar blev både hästar och kor med stickor till ben.
Djuren var viktiga för överlevnaden, kanske viktigare än allt annat. Bogg Erik, som anlagt Boggården hade kanske byggt ladugården först av allting. Det är möjligt, att familjen tillbringat de första åren där tillsammans med djuren. Det var i alla fall inte ovanligt, att man fick lov att göra på detta vis för värmens skull. Men hälsosamt var det inte med denna tjocka och kväljande luft. De fick bara två barn. Flickan blev inte gammal och brodern Bogg Per, Marias far hade enligt kyrkoböckerna bronkit.
Boggmedicinen var ett begrepp i hela socknen. Bakgrunden är inte känd, men skulle möjligen första gången ha förskrivits till Per eller sonen Per , som båda hade problem med luftrören. Receptet är sen länge bortglömt. Man blandade det hela manuellt på apoteket i Östäng. Sigge minns ännu smaken. Medicinen var god, söt, kraftfull och verksam. Inte undra på att ryktet om dess förträfflighet spred sig.