34. Trädet vid Skråcka.

Genom århundraden har folk här uppe sökt efter ställen, där det möjligen funnits några extra grässtrån. Där har man byggt fäbodar och låtit boskapen söka sin mat i vilda skogen. Höet från slåtterängarna torkades och sparades till vintern åt boskapen, som i sin tur livnärde husbonden och hans familj.
Våmhusfolket har säkert i hundratals år vandrat till och från Skråcka. När de passerade skiftesgränsen, måste de ha lagt märke till ett speciellt träd, som verkade ha stått där i all evighet. Sigge och Axel var inga undantag. Någonting mäktigare hade de aldrig skådat. Det var egentligen inte storleken det gällde, eller var det det?
Tallen, för det var en sådan, var inte mer än tre meter på höjden. Stammen var grov, kanske en meter i diameter eller några decimeter slankare. Kronan var fantastisk. Den liknade ett blomkål i form och täthet.Trädet var mäktigt att beskåda. Man kände sig ödmjuk vid anblicken. Men stammen var bleckad. Det kunde inte vara rätt.
Vid helgledigheten försökte Sigge få tag på skogvaktaren per telefon, men det lyckades inte. Han skrev till honom i stället. Nästa helg fick han svar: Jodå, trädet ska huggas ner.
Det tog tid, friskt och långsamvuxet kärnvirke som det var. Senare besökte Sigge Skråcka igen. Stammen låg kvar. Den hade varit för tung för att flyttas. Detta var historien om den sista högländska tallen.