Axel blev alltså morfar och farfar och fann sig väl i rollen. Han var den enda i gården som sjöng och det på ett alldeles säreget sätt. Det förstod till och med det lilla barnbarnet. Det var ingen vanlig tonskala. Det rörde sig om kvartstoner och sångerna var rena rama berättelserna, kanske skillingtryck eller gamla psalmer.
Vem sjöng för honom när han var barn? Musiklös hade han i varje fall inte varit. Han hade haft tillgång till inre bilder, fantasi. Det ligger en överlevnadsstrategi i detta. Man klarar så mycket mer än man tror, vad hade inte Axel utstått och åstadkommit?
Vid köksbordet ritade han ibland bilder för att roa sitt barnbarn. Det var springande hästar med en flygande man och svankiga ryggar. Det här måste han ha gjort många gånger förr, otränat gör man det inte. Det låg nog en innerlig önskan, en brinnande längtan bakom detta. Han och hans bröder ville säkert redan som små bli bönder med egen häst, en maktsymbol i människans historia. Han tog upp dotterdottern i knäna och lät henne skutta upp och ner i takt med ramsan: Så här rider herremän, så här rider herremän. Så häär lufsar bönder, så häär lufsar bönder.
Knät rörde sig upp och ner. När han kom till "bondemeningen" miste takten hälften av farten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar