Huset moderniserades, isolerades och byggdes till. Det var funkis som gällde, raka linjer, slätt och lättskött. Spröjsfönstren försvann, takutskotten och knutarna sågades av och timret gömdes under lockpanel. Trappan upp till vindsvåningen blev kvar men flyttades och ledde nu ner till källaren. Köket fick elspis, mängder av både under- och överskåp, stort skafferi och moderna möbler. De gamla lyftes ut i tröskladan. Västra delen förvandlades till Axels sovkammare. Det gamla lantköket var som borta.
Ännu växte det majvivor uppe vid sommarfjöset på de gamla kolbottnarna och nere vid älven blommade pälsklädda mosippor tidigt på våren.På försommaren täcktes alla slänter av en matta med liljekonvaljer.
Vissa år gick älven upp med rasande fart. Vid älvkrökarna brakade isflaken rätt in i skogen och packades halvt stående som dominobrickor tätt, tätt. Djungeltelegrafen om fenomenet gick mellan gårdarna. I Sigges lilla Folka trängde man in sig och sen bar det av till Oxberg och Järnvägsbron. Alla stod där. Med skräckblandad förtjusning höll man sig i räcket. Ismassorna törnade i full kraft mot fundamenten och hela bron skakade och darrade.
Hade man sett detta, var det svårt att förstå, vad morfar Axel berättade: Som ung hoppade han på isflaken om vårarna. Ibland gick det bra, ibland blev det en miss. Då blev han våt och iskall. Det var så han blev reumatisk. Undrar om mamman såg det från ovan och höll honom över vattenytan med sin hand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar