48. Sytlampan.

Bogg Maria klippte sig aldrig. När hon gick och lade sig på kvällen satte hon på sig ett flanellnattlinne med krage och lång ärm. Hon löste hon upp knuten och flätan föll då ner längs hela ryggen. Håret räckte ända ner till midjan.
Hon sov i lillkammaren bakom köket, inte i den gamla schaggsoffan i grön, röd plysch, utan i en dyscha med utdragbar extrasäng. Det var där Mona kunde ligga bredvid sin mormor, de gånger hon stannade över natten.
Maria hade många tankar i sitt huvud. Hon ville berätta för sitt barnbarn, om sådant hon varit med om i livet . Det hade ju förändrats så mycket, att hennes upplevelser nästan inte var trovärdiga. Idag fanns det målarböcker för barn, själv fick hon rita på rimfrosten. Men hon var inte bitter.
Det var Sigge, som skötte om gården nu, när Axel blivit gammal. Taken behövde renoveras. Pörten var gammal och eldfarlig . Nu fanns det takpannor.Sigge var också vaksam och klok. Han såg vad, som behövde göras. Det gamla fick vika för det praktiska och moderna.
Men en del ting var så gott som heliga för Bogg Maria. Hon hade en liten gömma i skafferiet, hennes domäner. Där stod Boggårdens gamla sytlampa. Det var kvinnors sak att "syta", att sköta om spädbarnen. Det behövdes dag som natt. Och natten vintertid var mörkare på den tiden. Man kunde nästan drunkna i stjärnhimmelhavet, när man tittade upp i skyn. Inomhus fick Boggårdsmoran tända en liten fotogenlampa. Den var gammal och hade varit med om mycket genom generationsskiftena. Någon hade tätat den i skarven mellan grönglaset och mässingsdelen. Det var med hjälp av någon form av kitt, kanske linolja blandat med krita eller kalk.
Tänka sig, Bogg Maria hade själv blivit ompysslad i den lampans sken, liksom hennes pappa på sin tid.
Bogg Maria låg där i mörkret och funderade. Nästa dag skänkte hon bort den till Mona.