54. Blickar framåt.

Boggån har idag inget stort vattenflöde. Det händer bara vid snösmältning och kraftiga regn. De stora myrarna i öster kan inte längre magasinera vatten, som de tidigare gjort. Man var så oerhört beroende av hö för kreaturens skull. Det var de, som skulle föda familjen på dessa kalla breddgrader, där inget annat växte förutom potatis. Man kände sig därför tvingad att dika ut våtmarkerna, som då förvandlades till slåtterängar. Dylika ingrepp har dessvärre orsakat sjunkande grundvattennivå. Detta är ett av den nya tidens problem, ett annat är svårigheten att hålla öppna landskap.
Kulturmarkerna runt Bogggården håller på att förslyas. Naturen tolererar inga tomma ytor. Huggs ett lövträd ner, genererar stubben näst intill ett hundratal nya skott. Besparingsskogen skjuter till medel för röjning, men det blir kortvarig effekt utan betande djur och höskörd. Naturen tar tillbaka det som en gång odlats upp med stor möda.
Intill den gamla häxbränningsplatsen har Märbäck fått en ny, rykande och högljudd industri. Var det detta som det ålderdomliga, stiliga paret ville varna för, när de promenerade förbi med en blombukett släpandes efter sig i ett snöre? Hur mycket slitage tål ett blomblad och hur mycket klarar naturen?
Sigges dotter och dotterdöttrar har nu övertagit ansvaret för Bogg-gården. De ser precis som Axel och Sigge vad som behöver göras. Slitet byts ut. Dr verkar leva efter Boggsläktens gamla valspråk: Al og Uld war inge kaller. Det är viktigt att göra sitt bästa, men man måste inte alltid göra, som man alltid gjort. De har öppnat ett galleri i lidret med hantverks- och konstföremål. De håller svampkurser och köper upp svamp. De hyr ut till turister. De planerar för fårhagar. Ideerna tar aldrig slut.
Bogg Maria ler nog i sin himmel och önskar:
Lycka till!