36. Grisen.

Bogg- gården hade genom tiderna haft många olika djurbesättningar, häst, kor, får, getter, höns. Alla de här djuren hade en synlig plats och fanns med på ett hörn, när amatörkameran var framme. Grisen var ett undantag. Kultingen köptes späd av någon kringresande och levde sitt liv helt vid sidan om. Söder om stallet fanns en djup ravin passande till stian med egen förgård. Ingen kunde ana att det där fanns något levande. Ravinen var så djup, att man måste gå nära inpå för att se. Men Bogg Maria glömde aldrig sina djur. Hon bar vatten, skulor och kokt potatis nedför den branta backen och fyllde på i trähon utanför kätten. Grisen, som vilade inne på sin halmbädd, vaknade och störtade glatt grymtande ut genom öppningen med dess förhänge av säckväv. Han glufsade med god aptit i sig allt på nolltid och tyckte sen om att bli borstad på ryggen med en björkviska, som Maria sedan barnsben säkert gjort i hundratals exemplar.
På senhösten någon gång försvann grisen helt plötsligt och Spjut Axel spisade snart stekt potatis med rimsaltat fläsk .Det här var allför svårtuggat för Maria, som bara serverade sin äkta make sådan lyx. Där satt han vid köksbordet med sin vassa, smala kolstålskniv och skar av fläsket, som han spetsade och förde till munnen. Han var hemmansägare nu och hade fortfarande kvar några tänder. Äldsta barnbarnet stod där och funderade.
Sigge kommer ihåg den tid, då inte alla grisar föddes skära. "Baskermössan" var annorlunda och en särskild fläck hade placerat sig över ryggen. Den var både svart och rund och precis i storlek som en , just det, baskermössa. Han bodde under lidrets golv och hade en egen barnahage i fyrkant mot väggen. Om hösten blev det för kallt att vistas ute på natten, så han fick flytta in till eget bås i ladugården. Det här höll han noga på och man behövde aldrig truga honom. Han hittade alltid vägen in på egen hand.