16. Bröderna Spjut och gamle far - The Spjut brothers and elderly father

Spjut Anders behövde verkligen hjälp och det var tur att Axel var så kraftfull och beslutsam, att han kunde sköta båda gårdarna. Anna och Anders förvarade potatisen i Boggårdens källare och hö i den egna ladan. Skinnarbodarna blev deras fäbod för korna.
De fick två barn: Anna och Sven. Namnen går igen generationerna emellan.
Gamle Spjut Anders hade nu flyttat ner till sonen Axel och sonhustrun Maria, som fick större hushåll. Anders bodde i bagarstugan. Man kan undra, om inte tankarna ibland gick till Swen, som emigrerat som så många andra. Skickade han något livstecken till sin gamle fader, eller ville han helst glömma sin eländiga barndom.
När de små sönerna flyttat, fick Anders lov att ta itu med sitt liv, skuldsatt som han var. Han hade åter begivit sig ut på handelsfärder med spark och egentillverkade varor och han hade lyckats betala svågern det, som han var skyldig. Vilken känsla.
Men det var inte lätt att leva ensam där uppe i Skinnarbodarna. När det var kallt, drog han den stora taksängen ända intill öppna spisen. Hamnade glödhoppporna fel, hade han inte en chans. De anhöriga nere i Gåsvarv oroade sig. Det vore nog bäst, om han kom ner till dem.
Anders utvecklade sparsamhet till ren snålhet. Han var affärsman och sålde t.o.m. vantarna, innan han dog.


THE SPJUT BROTHERS AND ELDERLY FATHER

Spjut Anders needed help and it was fortunate that Axel was so strong and so capable that he could care for both farms. Anna and Anders took care of the potatoes in the Bogg Farm cellar and the hay in their own barn. Skinnarbodarna was the pasture for their cows. They had two children: Anna and Swen. These names passed between every other generation.
Old Spjut Anders had now moved near to his son Axel and his wife Maria who had a larger household. Spjut Anders lived in the baker’s cottage. One may wonder if his thoughts didn’t often go to Swen who had emigrated like so many others. Would he send some sign of life to his elderly father or would he rather forget his painful childhood.
When the small sons were sent away, Anders swore to take his own life, he was so ashamed. Later he went out on selling trips with his spark and eventually sold enough merchandise that he managed to pay his brother in law what he owed. What conscientiousness!
It was not easy to live alone up in Skinnarbodarna. When it was cold he dragged the large covered bed close to the open stove. If a glowing coal went astray, he wouldn’t have had a chance. Down in Gåsvarv, his family was concerned. It would be best if he came down to them. Anders practiced thrift to the state of pure miserliness. He was a businessman and sold even his gloves before he died.

15. Axel, Anders och alla små hus med olika funktioner - Axel, Anders and all the small buildings with different functions

Spjut Axel, yngst i syskonskaran, växte trots elände upp till en stark karl. Han var född 1870 och arbetade bl.a. som rallare.
Orättvisorna i livet präglade honom. Han var fackligt engagerad. I ett brev adresserat till honom kan man läsa, hur en strejkbrytare bad att få behålla jobbet.
Livet var svårt, inte minst för Spjut Anders, som var reumatiker. Han skrev till sin bror och undrade, om han månne kunde skaffa en salva, som skulle ta bort värken i lederna. Anders var enligt ett kyrkodokument registrerad som arbetare i Skinnarbodarna, den lilla byn långt bort i skogen.
Axel kom tillbaka till Älvdalen och gifte sig med Bogg Maria. Anders i sin tur hade gift sig med systern Anna. Båda bröderna blev på så sätt närmsta grannar och bönder med egen jord.
Anders och Anna bosatte sig norr om Boggån på en kulle ovanför den gamla landsvägen. Axel hjälpte honom att flytta dit timrade byggnader: Boningshus, lada, stall, ladugård, härbre.
En del av dessa hus skall ha uppförts uppe i skogen av gamle Bogg Per. Han bodde visserligen kvar på Bogg-gården, men drömde om en egen härd, nu när stugan blev trängre. Han fick offra sina drömmar för en god sak.
Själva stugan flyttades från Nybolet och stallet hade stått intill skolan i byn. Anders lilla härbre har nog stått i Bogg Eriks gamla gårdsklunga. Knutarna och timret är anfrätta av ålder och måtten skvallrar om, att gården varit liten och anspråkslös. Ett äldre kvarnhus flyttades också till Spjut Anders gården.
Axel på Bogg gården var en kunnig och praktisk man. Under hans tid byggdes bl.a. en stor lada av sågade brädor. Det blev en förlängning av den äldre ladugården, som låg längre ner från bostadshuset räknat. Han köpte också en gammal trösklada med stort drivhjul, kanske tre meter i diameter. Ladan fick sin plats bredvid ån och det stora hjulet fick sin kraft från ett mindre vattenhjul och drev en kvarnsten placerad under ladugolvet.
Längre upp i skogen hade Axel slip, smedja och svarv, som han själv konstruerat. Dessa var placerade i två stugor vid bäcken och det var bara hans. Hit kunde han gå och vara för sig själv. Som gammal tog han liarna, hoprullade i en jutesäck, under armen och knallade upp efter kärr vägen längs ån. Han var klädd i mörka byxor och rock. På huvudet hade han filthatt med brätte. När han kom upp, kokade han sitt kaffe, som han drack i en blå mönstrad kopp. Den diskades aldrig men hade sin plats på en hylla vid fönstret. Även den, som var liten, kunde se den, om man stod på tå.
I sin krafts dagar hade Axel tillverkat redskap som korpar och spett. Han hade även slipat liar och knivar till slåttermaskiner,inte bara till husbehov.


AXEL, ANDERS AND ALL THE SMALL BUILDINGS WITH DIFFERENT FUNCTIONS

Spjut Axel, youngest in the family, grew up in spite of adversity to be a strong man. He was born in 1870 and worked, among other things, on the railroad. Injustice in life had an influence on him. He was involved in the union. In a letter addressed to him, a strikebreaker pled to keep his job.
Life was hard, not least for Spjut Anders who had rheumatoid arthritis. He wrote to his brother and wondered if he could obtain an ointment which would take away the pain in his joints. According to a church document, Anders was registered as a laborer in Skinnarbodarna, the little village far away in the forest.
Axel returned to Älvdalen and married Bogg Maria. Anders had previously married Maria’s sister Anna. Both brothers became near neighbors and farmers with their own land.
Anders and Anna established themselves north of Bogg Brook on a hill above the old highway. Axel helped him to move wooden buildings there; a house, barn, stable, cattle shed, and granary. Some of these had been built up in the forest by old Bogg Per. Bogg Per continued living on Bogg Farm, but dreamed of his old farm, now that the cottage had become cramped. He sacrificed his dreams for the good of the family. Ander’s house had been moved from Nybolet and the stable had stood near the school in the village. Ander’s little granary had been part of Bogg Erik’s old farm yard. The joints and timbers were decayed with age and, according to gossip, the farm was small and unpretentious. An old mill house was also moved to Spjut Ander’s farm.
On the Bogg Farm, Axel was a clever and practical man. During his time he built, among other things, a large barn of sawed boards. It was an extension of the older barn which lay farther from the house. He also bought an old wooden building with a large drive wheel, about three meters in diameter. The building was placed by the brook and the large wheel got its power from a small water wheel and powered a grindstone placed under the barn floor.
Farther up in the forest Axel had a grinding wheel, forge and lathe, which he had made himself. These were placed in two huts by the stream and were his alone. He could go there and be himself. When old, he took his scythes, rolled up in a burlap bag, tucked under his arm, and struggled up the narrow way along the brook. He was clad in dark trousers and coat. On his head he had a felt hat with a brim. After he came up, he made coffee which he drank in a blue colored cup. It was never washed and had its place on the window sill. If one was small, it could be seen by standing on tip toes.
In his prime, Axel had made tools such as tongs and nails. He also sharpened scythes and knives for mowing machines, not just for home use.

14. Olof från Älvdalen blev Swen i USA - Olof from Älvdalen becomes Swen in the USA

Den äldsta brodern Swen bevistade åtminstone under någon tid Rommehed. Troligen förde han inte ett helt nyktert liv.
Vem kan klandra honom? Uppväxten måste ha satt djupa spår, men han hade skyddsänglar. Han kom i kontakt med mormoner, Jesu Kristi Kyrka av de sista dagars heliga, blev frälst och utvandrade till Amerika.
Spjut Sven Olof Andersson född 1867 fick utflyttningsbetyg från Skinnarbodarna 1895 05 10, allt enligt en emigrationslängd.
Sven Olof uttalade sitt namn Swen, som sig bör, om man talar dialekten älvdalska, en ursprunglig form av det nordiska språket. Alla amerikanska släktingarna betonar ännu hans namn på detta vis och på så sätt vet vi, att han förde sin språkmelodi ända över Atlanten och den Nordamerikanska prärien till Utha och Pleasant Grove, där han fick sin farm till slut.
Genom hans marker rann en bäck ner till en sötvattensjö. Han måste ha fått en otrolig lyckokänsla, när han insett att detta var hans. Han som ägt så lite och överlevt på sina drömmar. Liknade inte detta hembygden, den forsande Bogg-ån och sjön Siljan vid Mora? Han måste ha varit där många gånger. Det berättades per brev att Swen, när han blev gammal, gick ner till sjön och sa: Nu är jag hemma!
Swen fick så tillbringa resten av sitt liv i en miljö och i ett klimat, som var helt exotiskt jämfört med det bistra klimatet i Älvdalen. Där växte bomullsträd och persikoträd i stället för tall och gran, men det var torrt, mycket torrt och olikt hembygden. Där i det gamla landet fanns inte "empty spaces". Där grönskade det överallt.
Swen fick familj och minst fyra barn: Karl, Olive, Eva och Lovetta.


OLOF FROM ÄLVDALEN BECOMES
SWEN IN THE USA

The oldest brother, Swen, spent some time (in the army) at Rommehed. It is claimed that he did not live a completely sober life. Who can blame him? His childhood must have left deep scars, but he had guardian angels. He came in contact with Mormons, the Church of Jesus Christ of Latter-day Saints, became saved, and emigrated to America.
Spjut Sven* Olof Andersson, born 1867, received emigration papers from Skinnarbodarna in 1895, October 5th, according to the emigration record. Sven spoke his name Swen, which one does, if one speaks the Älvdalish dialect, an ancient form of the Scandinavian language. All American relatives speak his name in that way and therefore we know that he took his melodic speech over the Atlantic and the North American prairie to Utah and Pleasant Grove where he eventually got his farm.
A brook ran through is land down to a fresh water lake**. He must have had an unbelievable sense of good fortune when he learned that this belonged to him, he who had owned so little had fulfilled his dreams. It was like his home village with the rushing Bogg Brook and Siljan Lake by Mora. He must have thought of the similarity many times. It is said in letters that Swen, when he was old, went down to the lake and said, “Now I am home”.
Swen was able to live the rest of his life in an environment and climate which was completely exotic compared to the harsh climate of Älvdalen. Cottonwood trees grew here, and peach trees, instead of pine and spruce. But it was dry, very dry, and very unlike his birth place. Back in his native land there were no dry spaces. Here it was green everywhere.
Swen had a family of at least four children; Karl, Olive, Eva and Lovetta.***

*His birth record spells his name Swen.
**Utah Lake
***Swen married Erika Mathilda Peterson Björklund from Skensta, Västmanland and they had seven children; Emma Olivia, Carl Samuel, Edith Sigrid, Erick Joseph, Eva Christina, Lovetta Linnea and Lawrence Eugene. Edith died as an infant and Erick and Lawrence did not marry.

13. Elände - Misery

Spjutfamiljens första barn, en son, föddes i Anundsjö, som ligger i Ångermanland. Man var långt borta från hembygden och dessutom på resande fot. Detta var inte ovanligt. Åtminstone fem andra i socknen hade samma födelseort.
Många fler barn blev det, men bara tre klarade livhanken och det med mycket smal marginal. Modern själv dog i barnsäng.
Det var grymt vare sig de bodde i Gåsvarv eller i Skinnarbodarna. Spjut Anders klarade inte faderskapet. Han lånade pengar av sin svåger, men kunde inte försörja barnen. Han drack och körde ut barnen ur stugan. De var rädda och gömde sig i skogen. Ibland tog grannarna in dem och gav dem något att äta.
Till slut blev vårdnaden ett kommunalt ärende. Swen, den äldste, fick komma till släktingar i Brunnsberg, men Anders och Axel blev överlämnade till de största bönderna i Gåsvarv. Bra fick de inte. Axel utvecklade en utåtstående bröstkorg, precis som u-ländernas hungrande barn med stora magar.

MISERY

The Spjut Families first child, a son, was born in Anundsjö in Ångermanland. The mother was far from the home village as well as being a traveler. It was not uncommon to give birth far from home as a traveler. At least five others from Älvdalen district had the same birth place.
There were several other children, but only three were able to keep body and soul together. The mother, herself, died in childbirth. Life was hard whether they lived in Gåsvarv or Skinnarbodarna.
Spjut Anders was not cut out for fatherhood. He borrowed money from his brother-in-law, but could not support the children. He drank and drove the boys out of the cottage. They were frightened and hid themselves in the forest. Occasionally neighbors took them in and gave them something to eat.
Eventually the welfare of the boys became a community responsibility. Swen, the oldest, was sent to relatives in Brunnsberg, but Anders and Axel were assigned to the largest farms in Gåsvarv. They did not receive good care. Axel developed a protruding breastbone, similar to abnormalities seen in hungry children in under developed lands.

12. Storskiftet och flytten - The great land redistribution and move

I Bogg-gården har man alltid berättat, att de tre barnen jämte deras döda syskon föddes i Skinnarbodarna. Anders Åhs, som är barnbarn till Spjut Anders och som nu bor på hans lilla fina gård, har en helt annan version:
Familjen bodde i Gåsvarv och det var enbart fadern Spjut Anders Swensson, som kom att flytta upp till Skinnarbodarna.
I själva verket kanske det var så, att familjen först bodde i Gåsvarv och sedan flyttade upp till Skinnarbodarna. . Vi får nöja oss med berättade historier och kanske senare få dem verifierade enligt gamla dokument.

Storskiftet,en statlig pålaga, gick ut på, att man skulle få sina marker mer samlade. Skog skulle också delas ut efter inägojordens storlek och beskafffenhet. Den liksom skogen hade olika kvalitet, grader, så all mark var kvalitetsbedömd.
En del områden ägde man tillsammans, t.ex. marken längs ån, som var viktig för vattenkraftens skull. Forsar drev stora vattenhjul, vilka var kopplade till kvarnstenar eller slipar och svarvar.
Man kan förstå, att arbetet med skiftet var ett otroligt svårt och stort arbete. Omkring 1880 var det klart i Älvdalens socken och då hade det pågått i tio år. Lantmäteriet hade försett hela socknen med s.k. fixpunkter och behövde hjälp av älvdalspojkarna med "tub och latta'' för karteringens skull. Det måste också ha varit ett oändligt antal ägorösen, som anlagts vid vars och ens gränser.

Den gamla Spjutgården hade tydligen inte många områden, som skulle duga till odling eller höskörd. Det fanns därför ingen plats överhuvudtaget for Spjutsläkten i Gåsvarv. De hänvisades till en gård, Grötby, sex kilometer österut, i Skinnarbodarna.
Eva Hagman, dotter till Spjut Axel i Boggården, hade fått berättat, att det varit ett riktigt lyckokast att få Grötby till hemgård. Här bodde man kungligt med stora hus och så avlägset, att länsman inte kunde ha kontroll över vad som hände. Tjuvjakt hägrade för en och annan, som kanske inte hade egen boskap.
Förutom tjäder och älg fanns det förstås bär i mängd, främst lingon, blåbär och hjortron. Gården hade stort härbre, ett hus där man förvarade mat, t.ex. frysta lingon, kokta utan socker.
Eva hade också hört en annan version, att man med sorg i hjärtat flyttade bort från den vackra, öppna dalen och in i den mörka skogen.

THE GREAT LAND REDISTRIBUTION AND MOVE

Those on the Bogg Farm have always said that the three children, as well as their dead siblings, were born in Skinnarbodarna. Anders Åhs, who is a grandson of Spjut Anders, and who now lives on his fine little farm, has an entirely different version. He says the family lived first in Gåsvarv and later it was only the father Spjut Anders Swensson who moved up to Skinnarbodarna. In actuality, perhaps it is as he says – that the family lived first in Gåsvarv, and later moved up to Skinnarbodarna. We must satisfy ourselves with oral history and perhaps later have it verified by old documents.
Storskiftet, Land Distribution, a government impost, was done so that a person should have his land more concentrated. The forest should also be distributed according to owned area and quality of land. The forest also had different quality and ranks, such that all land was graded according to quality. A portion of the surrounding area was in common ownership, for
example, land along a river which was necessary for hydropower. The water current drove large water wheels which were coupled to millstones or grinding stones and lathes. One can understand that work of land distribution was unbelievably hard and required much labor.
Around 1880, land distribution was accomplished in Älvdalen’s district. It had taken ten years. Surveying had progressed with survey markers and required the help of Älvdal boys with telescope and surveying stick. There must have been an endless number of cairns which marked each person’s boundaries.
Clearly the old Spjut Farm had not many areas that were amenable to growing crops or forage. That meant there was, therefore, no place for the Spjut family in Gåsvarv. They were assigned to a farm, Grötby, in Skinnarbodarna, six kilometers to the east.
Eva Hagman, daughter of Spjut Axel of Bogg Farm, had heard that it was a turn of good luck to receive Grötby for a home farm. Here one lived royally with a large house, so far away that the authorities had no control over events. Poaching was practiced by all, and especially helpful to some who did not have their own livestock.
In addition to Wood Grouse and Moose, there were great quantities of berries, primarily lingon, blue berries and raspberries. The farm had a large pantry, a house where food could be stored – for example frozen lingon, cooked without sugar.
Eva also heard another version – that they moved with heavy hearts away from the lovely, open valley and into the dark forest.

11. Spjutsläkten - The Spjut family

Två systrar gifte sig med bröderna Spjut, Maria med Axel och Anna med Anders. Anna fick sin andel norr om ån och Maria ärvde Bogg-gården.
Släkten Spjut hade en helt egen historia. Gamla ”Spjutgården” var placerad mitt i Gåsvarv, öster om nuvarande Kasgården. Stugan låg uppe vid skogskanten men är nu borta. Däremot finns en igenvuxen odling intill Skinnarbodvägen, markerad "Spjutänget".
Ingen i gården verkar ha kunnat odla upp mark inför storskiftet. Det fanns kanske inte ledig mark, eller det var omöjligt på grund av ålder och andra krämpor. Frågetecknen är många. Vem ägde den lilla gården vid tiden före skiftet?

Spjut Anders Svensson väntade kanske på sitt arv och fick lov att få sin utkomst på annat sätt än brukligt var. Han var skicklig på att tillverka hakar och hyskor och även laggkärl. Dessutom hade han affärssinne. Han gifte sig med en syster till handlaren Olsson i Brunnsberg, Gröt Kerstin Olsdotter. Anna Åhs lär ha haft en av Spjut Anders avbitartänger i sin ägo. Den var mycket nött. Där tråden lagts mellan skänklarna, hade det bildats en stor grop, ett tecken på flit och nit vid hak tillverkningen.

Paret drog iväg med sina egenproducerade alster. "Kontoret" hade han på fickan, en lång hopvikbar plånbok, som Erik Sten slutligen fick av sin mormor, Helga Ehrner. Dessutom bar han med sig ett sigill av mässing med svarvat trähandtag. Detta kom i Sigges ägo och han i sin tur skänkte det till sin äldsta "kusin" i Amerika, Joy Monsson, dotter till Olive, som i sin tur är Swens dotter.

Gårdfarihandlarna hade lasten på en kälke med handtag som på en spark. Vintervägarna var de vägar, som var mest framkomliga.
Spjut Anders lät sedemera fotorafera sig med sitt fortskaffningsmedel. Under en dylik affärsresa föddes det första barnet, Swen Olof. Paret fick många barn, men bara tre överlevde: Swen Olov, Anders och Axel.
Många älvdalingar var så illa tvungna att försörja sig som nasare. En del begav sig först till den kungliga huvudstaden för att köpa upp ett lager varor. Därefter for man med båt upp efter Norrlandskusten för att sedan vandra söderut och försöka sälja av sitt varulager.

11. THE SPJUT FAMILY

Two Bogg sisters wed the Spjut brothers, Maria with Axel, and Anna with Anders. Anna obtained her inheritance north of the creek and Maria inherited the Bogg Farm.
The Spjut family had its own unique history. The old Spjut Farm was located in the center of Gåsvarv, east of the present Kas Farm. The cottage, which lay up near the border of the forest, is now gone. The lot is overgrown and lies beside Skinnarbodarna road and is called Spjut meadow.
It seems that no one on the farm could work up sufficient land before the great change. It is also possible that unused land was not available or that it was impossible to work because of age and other limitations. There are many questions; who owned the little farm in the time before the change.
Perhaps Spjut Anders Svensson waited for his inheritance and was promised his outcome in a way other than usual. He was clever in making hooks and eye clasps of wood and cooking vessels as well. Moreover, he had business skill. He married Gröt Kerstin Olsdotter, the sister of businessman Olsson in Brunnsberg.
Anna Åhs is said to have Spjut Anders cutting pliers in her possession. They were well used. A large gap lies in the threads between the shanks, a sign of diligence and zeal in hook creation.
The couple moved away with their own line of merchandise. He had his ‘office’ in his pocket, a long foldable ledger which Erik Sten received from his mother, Helga Ehrner. In addition he carried with him a seal of brass with a turned wood handle. This seal came into Sigge’s possession and he in turn sent it to his oldest ‘cousin’ in America, Joy Monson, daughter of Olive, who is Swen’s daughter.*
An itinerant peddler such as he, had his pack on a sled with steering handles called a ‘spark’ (kick sled). Winter roads were the easiest to travel. Spjut Anders had a photo taken of him with his spark and his wares. It was
under such a trip that the couple’s first child, Swen Olof, was born. The couple had many children but only three survived: Swen Olof, Anders, and Axel.
Many Älvdalars were so sorely situated during that time that they were forced to support themselves as peddlers. A few went first to the capital city to buy a supply of goods, thereafter they traveled by boat up the Norrland coast, afterwards to wander south attempting to sell their wares.

*The seal was engraved with the initials ASS for Anders Svensson Spjut, and “nothing else”, according to Mona Sten.

10. Grubb-gården - Grubb farm

Bogg Anders var äldst i syskonskaran. Han gifte sig med moderns brorsdotter, Grubb Maria, som var nästan tio år yngre.
Deras hem Grubbgården, "dait i Grubb", låg bara hundra meter öster om Boggdammen. Intill ån rinner det upp flera källor, så färskvatten fanns det gott om, men höskörden kan inte ha varit stor. Marken var oerhört stenig. En av ängarna kallades "Pained", "Pinan", en annan kallades "Nord i Folled", ”Ängen vid norra trädfällningen”. Namnen talade för sig själva. Livet var hårt.
Paret hoppades på ett bättre liv. Fyrtiofyra år gammal lämnade Anders och Maria Gåsvarv med fem barn i åldrarna fyra till fjorton år. De köpte en gård i St Tuna. De timrade små husen såldes och själva marken köptes av Bogg Maria. Hon ägde nu tre andelar.

Så sent sent som på 50-talet kom det ibland "kusiner" från södra Dalarna och hälsade på. Erik, en av sönerna bosatte sig i Orsa.

GRUBB FARM

Bogg Anders was the oldest of the children. He married his mother’s brother’s daughter, Grubb Maria, who was nearly ten years younger. Their home, Grubb Farm, ‘dait i Grubb’, lay barely a hundred meters east of the Bogg dam. Along the brook were several springs and fresh water was plentiful.
The hay harvest could not have been large since the soil was unusually stony. One of the fields was called ‘pained – torture’; another ‘north of hell’, and one, ‘meadow with several fallen trees’. The names spoke for themselves. Life was hard.
The couple hoped for a better life. At forty-four years of age Anders and Maria left Gåsvarv with five children aged four to fourteen years. They purchased a farm in St Tuna. The small log houses were sold and the land itself was purchased by Bogg Maria. She now owned three plots.
As late as the nineteen fifties, cousins from south Dalarna came and visited. Erik, one of the sons established himself in Orsa.

9. Gården delas, Per blir sjuk - The farm is divided per is ill

Bogg Per jämte hustrun Grubb Anna från Västäng, lät skriva ett testamente. Egendomen skulle delas mellan de fyra barnen: Anders, Anna, Per och Maria. Dokumentet finns kvar men är svårtytt. Man hade anlitat en myndighetsman för upprättandet och därefter själva signerat med bomärke.
"Per bror”, som Bogg Maria alltid kallade honom bodde i Bogg-gården liksom hennes familj och de gamla föräldrarna. Han led av bronkit och enligt Sigge följde svågern, Spjut Axel, med honom till Stockholm för att söka bot. Det var inte mycket, man kunde göra. Arbeta fick han trots allt.
Per for illa i i skogen: Skidor och snöskor, stora otympliga sågblad, övernattningar långt hemifrån i primitiva timmerkojor med eldpall i mitten och öppen rökgång. Sängbritsarna löpte efter väggarna. Fotändan var het och håret frös fast vid väggen.
Per blev sjuk och man hoppas, att han fick komma hem till gården och de sina, innan han dog. Det blev komplikationer, lunginflammation, en livsfarlig sjukdom på den tiden. Bogg Maria ärvde sin älskade "Per bror”.
Enligt kyrkböckerna var det TBC, som ändade hans liv.
Det finns ett foto av Per i uniform och kask. Han måste ha varit vid Rommehed en tid i sitt liv.

9. THE FARM IS DIVIDED
PER IS ILL

Bogg Per, together with his wife Grubb Anna from Västäng, made a will. The property should be divided between the four children: Anders, Anna, Per, and Maria. The document remains but has darkened. A government official was engaged for the writing of the document and thereafter certified it with his stamp.
‘Per Brother’, as Bogg Maria always called him, lived on the Bogg Farm, as well as her family and the old parents. Per suffered from bronchitis and, according to Sigge, went with his brother-in-law Spjut Axel to Stockholm seeking a cure. There wasn’t much that could be done. In spite of it all he was able to work.
Per became ill in the forest where he went on skis and snowshoes with a large olympic sized saw blade. He spent overnights far from home in a primitive log shelter with a fire in the center and open smoke hole. A bunk bed was along the wall. His feet were hot but his hair froze fast to the wall.
Per became ill and hoped that he could make it home to the farm and his loved ones before he died. Complications set in causing pneumonia, a life threatening illness in that time, but according to the church books it was tuberculosis which ended his life.
There is a photo of Per in his uniform in the casket. He must have been with the army at Rommehed sometime during his life.
Bogg Maria worshipped her beloved ‘Per Brother’.

8. Konsten att konstruera valv och åldersbestämma stugor - The art of constructing cellars and moving cottages.

Det måste ha byggts en hel del under Bogg Pers levnad, ladugården och härbret t.ex.förutom bostadshuset. De här husen är av helt andra dimensioner än de ursprungliga. Stallet och lidret är med all säkerhet äldre. Därom vittnar de små blyfönstren och den ursprungliga tekniken att täta med husmossa mellan stockvarven. "Kvennauser" eller kvarnhuset har en mycket undanskymd plats och måste vara flyttat från ett läge vid ån. Knutarna och stockarna har varit utsatta för väder och vind under lång tid och dess litenhet talar sitt tydliga språk.Man skulle hellre tala om kvarnstugan i stället för -huset. Man var inte storvulen på den tiden, då det uppfördes, snarare ödmjuk. Man nöjde sig med funktionen. Bagarstugan och jordkällarens förstuga är säkert också från Pers tid, båda timrade med s.k. laxknutar. Själva jordkällaren bars upp av stenvalv. Kilformade stenar lades på en rund kulle. Jorden därunder grävdes fram och lastades ovanpå valvet som isolering mot kylan. Enbart gräs fick växa ovanpå, inga träd och buskar. Rötterna kunde leda ner fukt och kyla och det skulle fördärva förvaringen av potatis, som var så livsviktig.
Bogg Per är omnämnd i en av Forslunds böcker:" Älvdalssägner". Han hjälpte en bonde från Garberg, som med sin oxe halkat av vägen norr om Boggdammen. Över ån fanns det tidigare en välvd stenbro och den var kantad med långa huggna stenräcken, men det hjälpte tydligen inte vid halt väglag.

8. THE ART OF CONTRUCTING CELLARS
AND MOVING OLD COTTAGES

Much must have been built during Bogg Pers time – the barn and shelters, in addition to the house. The buildings of today are of completely different dimensions than the original. The stable and shed are certainly older. This is verified by the small lead windows and the original technique of sealing the logs with moss.
“Kvennhauser”, or the mill house, had a very secluded spot and must have been moved to a place near the creek. The bindings and logs had been out in the weather and wind for a long time. Its small size speaks well for itself. It would be better to speak of mill cottage rather than mill house. Things were not so grandiose during that time when it was built, instead more likely to be humble. One was content with functionality.
The baking hut and the cellar’s entrance are certainly from Per’s time, both timbered with so called fine-dovetailing like that found for the most part in the home in Gröthol at Skinnerbodarna. The cellar itself was a stone vault. Wedge- formed-stones were laid in a round crown, and the earth from underneath was dug out and laid on top of the vault as insulation against the cold. Only grass was allowed to grow on the mound, no trees or bushes. Roots from bushes could make their way down through the soil insulation and resulting dampness would destroy the protection of the potatoes which were so essential for life.
Bogg Per is referenced in one of Forslunds books: ‘Älvdalssägner’ (Alvdalen Legends). He is said to have helped a farmer from Garberg, who, with his ox, chopped out a road north from the Bogg dam. Over the creek is an early wedged stonebridge. It had side guards of long chiseled stone rows which likely helped when the road was slick.

7.Skogsbruk - Forest work

Mellan huset och dammen låg en ny väg, som ledde ända ner till älven. Den fortsatte österut sen gammalt upp till Skinnarbodarna och skar både järnvägen och landsvägen. Dessa måste alltså passeras och var mycket farliga övergängar. Det var här, som häst med timmersläp skulle komma fram.
Det hade varit drivningar i skogen och stockarna måste transporteras till älven för att kunna flottas ner till Siljan, där sågverken låg.
Det var inte lätt för hästekipagen, för det var mycket brant och svårt för hästen med tunga släp. Det gällde att lasta rätt. Farten fick inte vara för hög. Man måste kunna stanna vid
vägkorsningar och det måste höras på långt håll, att här kommer det en körkarl med last. Hästen hade stor mässingsklocka på skaklarna och det pinglade och dånade under hela färden.
Det här hördes ända in. Blickarna drogs mot skogen. Man kan föreställa sig den nya generationen Bogg, födda omkring 1910, stå där och titta genom fönstren och vänta på transporterna, när de skulle passera vägen. Skulle det gå bra, eller?

-Ett ekipage kommer i väldig fart, men hästen stannar vid dammen och vägrar gå vidare mot nästa branta sluttning. Det hjälper inte hur mycket kusken slår honom. Hästen är istadig; Han rör sig inte ur fläcken. Minnet från sista färden är fast etsat. Han blev driven för hårt. Lasten var för tung. Det hade gått överstyr och vält.
Hästar har gott minne.

7. FOREST WORK

Between the house and the dam was an important new road which led down to the river. It had stretched to the east since earlier times up to Skinnarbodarna and had crossings both for the railroad and the highway. These crossings were very dangerous. It was here that horses drawing timber sledges would pass. Timber had been gathered in the forest and the logs must be transported to the river to be floated to Siljan where the sawmill was located.
Transporting the logs was not easy for the loaded horses because the road was very steep, and hard – especially with a heavy load. It was important to make a correct load. The speed could not be too fast – it was necessary to be able to stop at the road crossing. A person must be able to hear a loaded truck from a distance.
The horses had large bells on their shafts, and they jingled and rang during the whole trip. The bells were heard, even indoors, and attention was drawn to the forest. One can imagine the new generation of Boggs, born around 1910, standing and looking through the windows and waiting for the load to cross the road. Would it go alright, or....?
‘A load comes in with a rush, but the horse stops by the dam and hesitates to go up the next steep grade. It doesn’t matter how much the driver strikes him. The horse is restive; he will not move from the spot. The memory of the last journey is now fixed in his mind. He was driven too hard. The load was too heavy. It had gone beyond reason. Horses have good memories’.