47. Sova skönt.

Bogg Maria var fjorton år yngre än sin man. Han hade varit praktisk och ansvarstagande, men generna ville något helt annat med åren. Axel utvecklade demens liksom sina bröder,även om den inte var av svåraste sort.
Hur många gånger hade han inte stigit upp tidigt och gjort upp eld. Den här morgonen ordnade han med veden, öppnade bak ugnsluckan och tände på, i elspisen. Maria hade sinnesnärvaro och förhindrade även denna katastrof.
En dag föll Axel och bröt lårbenshalsen. Han kom till sjukstugan, där han blev liggande och fick lunginflammation, sonen Axel var hos honom den sista tiden. Fadern vaknade till en kort stund och sa på mål:
-Det är skönt att sova.
Han vilade bara. Allt var lugnt och stilla. Han klagade inte över smärta. Han bara gled iväg.
Axel var en stor man, som arbetat hela sitt liv och aldrig givit upp. Födelsedagarna firade han med att cykla upp till byn. Där klippte han sig och besökte dottern, sedan hon bosatt sig där efter giftemålet. Vid ett tillfälle hade han häst och trilla, ett långt flak med fyra järnskodda trähjul. Hästen var ryktad och fin, försedd med flugfösande läderremsor, som täckte hela den långa kroppen ner till marken. De dansade runt hästen, när han var i rörelse. Barnbarnet Mona fick följa med tillbaka som bakfora.

46. "Föstövkuvorn", farstukammaren.

Boggårdens största rum hade efter renoveringen i slutet av fyrtiotalet fått nya möbler, matbord, vitrinskåp och bäddsoffa med bord och fåtöljer. Den öppna spisen behövdes inte längre, när det fanns element och vattenburen värme.
Annat var det förr, när Bogg Anna och Spjut Anders bodde där och väntade på, att Axel skulle hjälpa dem att bygga upp deras nya hemman. Anders var reumatisk och hade svårt för att röra sig. När han blev äldre, satt han sommartid utomhus på en stol och hoppades på en pratstund med någon, som hade vägen förbi. Bilar passerade inte ofta. Det var så här man roade sig, om man mot förmodan hade någon fritid.
Utvecklingen gick inte att hejda. Radion, en kompakt apparat, hade stått i köket i tio, tjugo år. Nu fick den konkurrens. Kammaren blev TV-rum. Sittplatser fanns det. Släkt och grannar radade upp sig längs väggarna. Bogg Maria höll rena rama biosalongen.
Söndag förmiddag fick Maria vara ifred. Hon satte sig då andaktsfullt på en köksstol nära TV-n. Det var gudstjänst och självaste kyrkan hade plötsligt kommit ända hem till Boggården. Hon satte handen bakom örat för att höra bättre.

45. Julen.

Så länge Maria levde samlades familjen omkring henne under julaftonen. För det mesta var detta en helt vanlig arbetsdag. När den äntligen var till ända, åkte Kyrkbyfolket med taxi till Gåsvarv. Alla hjälptes åt. Potatisen skulle skalas och kokas liksom gröten. Skinkan skulle gratineras, sillen läggas in, diverse syltor skäras upp och tårtan garneras.
Barnen tog hand om granen och dekorerade med flaggor och kristyrfigurer. Stearinljusen klykades fast, även tomteblossen. Bordet förlängdes och dukades med finaste linnet och den underbara servisen i blått och rosa. Det viktigaste av allt var gammeltomten i trä, som höll ett ljus i varje hand. Han skulle stå mitt på bordet, så att alla kunde se honom, för nu var det jul.
Bordet fullkomligt dignade. Det tog tid att ta sig igenom alla rätter och tomten lät vänta på sig. Han behövde något under västen, för det var kalla vintrar på den tiden. Till slut kom han dock. Givmild var han och han hade glimten i ögat. Maken till tomte har få träffat.
Visst hände det, att en och annan jul var snölös och ibland tog det eld i julgranen, men alla, som ville, fick var med.

44. Lyckoklöver och inristningar.

Alla markskiften delades upp mellan barnen och Sigge övertog själva gården. Det var de gamla föräldrarnas vilja att detta skulle ske, medan de ännu var i livet.
Det blev en tid för eftertanke. Maria tog fram sin gamla bibel. Hon ville visa dotterdottern, vad hon gömde där. Det var många torkade och pressade fyrklöver, lyckobringande hemligheter, som man kunde ta fram, när man behövde.
Mellan några blad förvarades även ett bokmärken, två knubbiga änglar, som dansade runt med varandra. Det var det vackraste, man kan tänka sig. Numera hänger de inramade på Helgard.
En dag gick Maria in i sitt jättestora skafferi för att hämta en svepask, Boggårdens äldsta föremål.Det ville hon ge bort till sitt barnbarn Mona-Lisa. Asken saknade lock men var försedd med en utskuren och svårtydd text. Dalrunor var blandade med vanliga bokstäver. I botten stod det: L M S 1832.Runt asken var följande text inskuren :L M S AFWER GÄT I SWARBERG I 5 SUMRA IAG TAKKAR DIG GUD FÖR NÅDE DAS AFWER GÄT EN SAMAR I SWARTBERG. Det rörde sig alltså om två personer, dels LMS ,dels DAS. S står säkert för son, t.ex.Matsson och Andersson.AFWER= har GÄT=gäta,vakta boskap SUMRA,SAMAR=sommar,somrar
Somrarna hade säkert varit ensamma och arbetssamma. Gätkallen ( boskapsherden), mannen, fick lov att följa boskapen i skogen på grund av olika faror. Det behövdes därför en man,en Andersson, ingen Andersdotter. Under tiden skulle något uträttas. Man skar i smörasken eller tillverkade räfspinnar och annat nödvändigt. Men Gud hade varit nådig. Allt hade gått bra. Man var tacksam.

43. Om svåda, åvatten, kor och medicin.

Bogg Maria närmade sig de sjuttio. Barnen hade alla egna familjer. Allt kunde inte längre gå i gamla hjulspår. En vacker dag när barnbarnet kom per cykel från Kyrkbyn, var inte Böna och Plätta där. Hur kunde hon, mormor, vara så grym. Kossorna var sålda, sa man. Det var stor sorg, men sår läker och det var nog inte värst för Mona, som hon hette.
Maria anpassad sig åtminstone utåt och var lika vaksam som tidigare.
Ångloken kom och gick efter schema och somrarna var alltid torra oc varma. Minsta gnista kunde tända den torra ljungen, som växte längs banvallen. Och en dag hände det. Maria spanade österut och upptäckte den stigande rökslingan. Hon fyllde en hink med vatten vid dammen, tog tag i barnets hand och småspringande kom hon snabbt fram fram till svådan och lyckades snart släcka ännu en brand.
På ett sätt var allt sig fortfarande likt på Boggården. Vattnet flödade i Boggån och strömstaren satt där på en sten och vippade upp och ner. När den trodde sig vara obevakad, störtade den genom forsen till sitt bo. Han var alltid elegant klädd i svart och vitt som i en frack.
Laxöringen vandrade upp och ner i ån genom sin särskilda passage vid sidan om dammen och i djuphålen kunde de växa sig ganska stora. Alla Bogg-generationernas barn hade metat där med mask och hemgjort spö av en slank ungbjörk. Lekar hade också ärvts och leksaker fanns överallt, bara man hade fantasin och tålamodet. Pinnar blev gärdesgårdar och bås. Kottar blev både hästar och kor med stickor till ben.
Djuren var viktiga för överlevnaden, kanske viktigare än allt annat. Bogg Erik, som anlagt Boggården hade kanske byggt ladugården först av allting. Det är möjligt, att familjen tillbringat de första åren där tillsammans med djuren. Det var i alla fall inte ovanligt, att man fick lov att göra på detta vis för värmens skull. Men hälsosamt var det inte med denna tjocka och kväljande luft. De fick bara två barn. Flickan blev inte gammal och brodern Bogg Per, Marias far hade enligt kyrkoböckerna bronkit.
Boggmedicinen var ett begrepp i hela socknen. Bakgrunden är inte känd, men skulle möjligen första gången ha förskrivits till Per eller sonen Per , som båda hade problem med luftrören. Receptet är sen länge bortglömt. Man blandade det hela manuellt på apoteket i Östäng. Sigge minns ännu smaken. Medicinen var god, söt, kraftfull och verksam. Inte undra på att ryktet om dess förträfflighet spred sig.

42. Renovering och isdammar.

Huset moderniserades, isolerades och byggdes till. Det var funkis som gällde, raka linjer, slätt och lättskött. Spröjsfönstren försvann, takutskotten och knutarna sågades av och timret gömdes under lockpanel. Trappan upp till vindsvåningen blev kvar men flyttades och ledde nu ner till källaren. Köket fick elspis, mängder av både under- och överskåp, stort skafferi och moderna möbler. De gamla lyftes ut i tröskladan. Västra delen förvandlades till Axels sovkammare. Det gamla lantköket var som borta.
Ännu växte det majvivor uppe vid sommarfjöset på de gamla kolbottnarna och nere vid älven blommade pälsklädda mosippor tidigt på våren.På försommaren täcktes alla slänter av en matta med liljekonvaljer.
Vissa år gick älven upp med rasande fart. Vid älvkrökarna brakade isflaken rätt in i skogen och packades halvt stående som dominobrickor tätt, tätt. Djungeltelegrafen om fenomenet gick mellan gårdarna. I Sigges lilla Folka trängde man in sig och sen bar det av till Oxberg och Järnvägsbron. Alla stod där. Med skräckblandad förtjusning höll man sig i räcket. Ismassorna törnade i full kraft mot fundamenten och hela bron skakade och darrade.
Hade man sett detta, var det svårt att förstå, vad morfar Axel berättade: Som ung hoppade han på isflaken om vårarna. Ibland gick det bra, ibland blev det en miss. Då blev han våt och iskall. Det var så han blev reumatisk. Undrar om mamman såg det från ovan och höll honom över vattenytan med sin hand.

41. Efter kriget.

Utvecklingen hade mer eller mindre stått stilla under det stora kriget. Importen var strypt och det var inte möjligt att köpa vad som helst. Bananer t.ex. fanns inte i affären och pojkar med bildrömmar fick lita på egen kraft och påhittighet. Olle Wallin från Blyberg byggde helt enkelt en egen kärra. Automatiken fungerade och designen var extrem, lång, låg och sportig. Det enda som var beklagligt var, att karossen fick lov att konstrueras av masonit. Plåt var en omöjlighet. Bilen finns fortfarande och förvaras i ett uthus i Blyberg.
Men, sådan var situationen och skogens barn hade också drömmar, teknik och påhittighet. De var inte beta. Boggårdens söner skulle minsann renovera sitt barndomshem. Det gällde centralvärme, källare, varmt och kallt vatten, badrum, bättre elnät, telefonjack.
Man fick tillfälligt flytta ut i bagarstugan. Sönerna hade nog någon ledighet för detta under sommaren och Sigge bodde hemmavid. De baxade upp hela stugan, grävde och sprängde under huset, göt golv och källarväggar. In kom en enorm järnpanna för ved och olja. Badkar kunde man inte köpa på marknaden, så man fick göra ett eget med kakel som en liten swimmingpool. Det här tog flera år och i ärlighetens namn får man tillstå, att det var Sigge som slet mest. Han hade gift sig med Elsa och hoppades på egen familj. Elsa var praktisk, kunnig och klok. Hon hade dessutom legitimerat sig inom lanthuhåll på Skeriol, folkhögskolan i Mora.

40. Slåtter.

Vid slåttertid kom alla Boggbarnen hem för att hjälpa till med skörden. Maria bakade bullar, stekte bondmunkar och bredde smörgåsar, kokade kaffe och packade koppar och fat i stora korgen. Sen tog hon den i ena handen och kaffepannan i den andra och traskade iväg till Hållkitt, som var den yttersta norra gränsen. Barnbarnet fick hålla i ena sidan av korgen och var nöjd med, att hon så fick hjälpa till. Det fanns många smultron att plocka efter ängskanterna, när de vuxna tog en välbehövlig rast. Men de vackra ängsblommorna var borta. Kvar fanns bara en vass stubb efter gräset och det var inte nådigt att gå på den.
Man slåttrade på många andra ställen också, nere vid älven och långt uppe i skogen, där det låg nyodlingar. Här fanns det även småstugor att rasta i, rester efter gammal fast bebyggelse. Folk hade sen lång tid tillbaka levt på ställen, som man kan tycka var omöjliga boplatser. Boggån rann genom Sågänget. Här uppe var den liten, nästan som ett dike. Men vattnet var underbart att dricka, särskilt när man hade en morfar som Spjut Axel. Själv drack han ur hatten och till barnbarnet rev han av en näverbit, formade den till en strut och trädde på en uppsprättad träpinne som handtag. Gissa, om det smakade och gissa om det vimlade av laxöringsyngel i bäcken. Detta var på den gamla goda tiden, när naturen var mer ursprunglig och ren.

39. Lövtäkt och stillning.

Många lövträd har en otrolig förmåga att vilja överleva. Hugger man ner ett träd, kommer stubben att skicka ut skott i stor mängd. Ut växer ganska snabbt ett helt buskage. Maria förstod att utnyttja naturens egna resurser. Ofta tog hon med lillflickan på ett kort strövtåg, stannade vid några grenar och repade av löven. Även en liten människa kunde vara behjälplig. Mormodern förde ihop förklädet och höll fram det, så att det blev som en korg. Här rymdes mycket löv, som passade bra till stillning vid mjölkdags.
Nu var det bara två kor i ladugården, Böna den snälla och Plätta den svåra. De var båda fjällkor. Juvren tvättades och torkades. Den låga träpallen kom fram. Bleckhinken skulle klämmas fast mellan knäna och små fingrar försökte få fram en liten stril. Böna stod där tålmodigt, även Maria. Efter en stund tog hon över, satte sig lugnt till rätta och lutade pannan mot den varma djurkroppen. Det stod inte på förrän man hörde strilandet och idisslandet. Det var fridfulla ljud.
Men även snälla kor blir ibland bångstyriga och går i sin. Den lilla, tunna Bogg Maria hade bara ett val. Det var till att vandra iväg de sex kilometrarna med kossan i band. Det var lika långt tillbaka. Ingen i Gåsvarv ägde en tjur. Det var på västsidan, de verkliga bönderna fanns. Härifrån utvandrade heller inte lika många.

38. Mormor Bogg Maria.

Bogg Maria var generös mot sitt barnbarn och lät henne följa med, när korna skulle skötas om. Hon hade själv lärts upp av de äldre. Men allt hade inte varit av godo. Det var nödvändigt att bryta torv från de stora myrmarkerna i öster. Den hackades upp, delades och lades i hässjor för att torka. På vintern fraktades torven hem till gården. Det skulle bli strö till korna, så att de hade det torrt och gott i sina bås. Det gällde att vara snabb vid hackmaskinen. Maria hann inte undan med ringfingret. Den nedre delen var borta för tid och evighet. Fingertoppen blev rund och len att smeka, men det gjorde ont i barnahjärtat, för det var synd om mormor och hon bar inte sina vigselringar. De fick ligga i samma skåp som lösgommen.
Klänningarna, som Maria använde, var alltid hemsydda med lång kjol i våder, avskuren vid midjan. Blusdelen var knäppt fram med många knappar och försedd med liten krage. Ärmen var förstås lång. Färgerna var mer än diskreta, grå eller blå. Blommönster var det aldrig tal om, bara smala ränder eller rutor. Huvudduk, knuten i nacken, var på något sätt obligatorisk. Alla kvinnor hade det och frisyren var också likadan hos alla, långt hår, aldrig klippt, flätades och rullades runt till en knut. Det var nödvändigt att vara aktsam om kläderna och skydda sig mot fläckar och smuts. Alla, både gammal och ung, hade därför förkläde, oftast midjelångt och knutet bak i ryggen.