37. Morfar Spjut Axel.

Axel blev alltså morfar och farfar och fann sig väl i rollen. Han var den enda i gården som sjöng och det på ett alldeles säreget sätt. Det förstod till och med det lilla barnbarnet. Det var ingen vanlig tonskala. Det rörde sig om kvartstoner och sångerna var rena rama berättelserna, kanske skillingtryck eller gamla psalmer.
Vem sjöng för honom när han var barn? Musiklös hade han i varje fall inte varit. Han hade haft tillgång till inre bilder, fantasi. Det ligger en överlevnadsstrategi i detta. Man klarar så mycket mer än man tror, vad hade inte Axel utstått och åstadkommit?
Vid köksbordet ritade han ibland bilder för att roa sitt barnbarn. Det var springande hästar med en flygande man och svankiga ryggar. Det här måste han ha gjort många gånger förr, otränat gör man det inte. Det låg nog en innerlig önskan, en brinnande längtan bakom detta. Han och hans bröder ville säkert redan som små bli bönder med egen häst, en maktsymbol i människans historia. Han tog upp dotterdottern i knäna och lät henne skutta upp och ner i takt med ramsan: Så här rider herremän, så här rider herremän. Så häär lufsar bönder, så häär lufsar bönder.
Knät rörde sig upp och ner. När han kom till "bondemeningen" miste takten hälften av farten.

36. Grisen.

Bogg- gården hade genom tiderna haft många olika djurbesättningar, häst, kor, får, getter, höns. Alla de här djuren hade en synlig plats och fanns med på ett hörn, när amatörkameran var framme. Grisen var ett undantag. Kultingen köptes späd av någon kringresande och levde sitt liv helt vid sidan om. Söder om stallet fanns en djup ravin passande till stian med egen förgård. Ingen kunde ana att det där fanns något levande. Ravinen var så djup, att man måste gå nära inpå för att se. Men Bogg Maria glömde aldrig sina djur. Hon bar vatten, skulor och kokt potatis nedför den branta backen och fyllde på i trähon utanför kätten. Grisen, som vilade inne på sin halmbädd, vaknade och störtade glatt grymtande ut genom öppningen med dess förhänge av säckväv. Han glufsade med god aptit i sig allt på nolltid och tyckte sen om att bli borstad på ryggen med en björkviska, som Maria sedan barnsben säkert gjort i hundratals exemplar.
På senhösten någon gång försvann grisen helt plötsligt och Spjut Axel spisade snart stekt potatis med rimsaltat fläsk .Det här var allför svårtuggat för Maria, som bara serverade sin äkta make sådan lyx. Där satt han vid köksbordet med sin vassa, smala kolstålskniv och skar av fläsket, som han spetsade och förde till munnen. Han var hemmansägare nu och hade fortfarande kvar några tänder. Äldsta barnbarnet stod där och funderade.
Sigge kommer ihåg den tid, då inte alla grisar föddes skära. "Baskermössan" var annorlunda och en särskild fläck hade placerat sig över ryggen. Den var både svart och rund och precis i storlek som en , just det, baskermössa. Han bodde under lidrets golv och hade en egen barnahage i fyrkant mot väggen. Om hösten blev det för kallt att vistas ute på natten, så han fick flytta in till eget bås i ladugården. Det här höll han noga på och man behövde aldrig truga honom. Han hittade alltid vägen in på egen hand.

35. Lax, bad och stenkakor.

Vid midsommartid vankades det alltid färsk lax på Boggården. Den fångades med kastspö.
Det här var på den tiden, när det inte fanns en enda kraftverksdamm i älven. Det var inget kallt bottenvatten, som trögt flöt förbi, utan älven var strömmande och livfull. Vattnet längs stranden var mjukt och ljummet under sommarveckorna. Länsen ett stycke ut i vattnet skulle hålla flottningstimret ute i strömfåran men blev också en slags trygghetsgräns för de badande. Alla var inte simkunniga, trots att de levde hela sitt liv vid vatten. Bröderna Bogg var undantagna.
Ibland blev det picknick med vevgrammofonen. Karl Alfred Boy hette en skiva på 78-varvarna, en stenkaka. Man lyssnade på den grova, hesa basrösten och skrattade gott. Pojkarna tränade också engelska med hjälp av vinylskivor. De var inte sena att lära ut till sin lilla systerdotter: Yes box alright. Så skulle man säga, om man ville vara modern. Och det ville man ju.

34. Trädet vid Skråcka.

Genom århundraden har folk här uppe sökt efter ställen, där det möjligen funnits några extra grässtrån. Där har man byggt fäbodar och låtit boskapen söka sin mat i vilda skogen. Höet från slåtterängarna torkades och sparades till vintern åt boskapen, som i sin tur livnärde husbonden och hans familj.
Våmhusfolket har säkert i hundratals år vandrat till och från Skråcka. När de passerade skiftesgränsen, måste de ha lagt märke till ett speciellt träd, som verkade ha stått där i all evighet. Sigge och Axel var inga undantag. Någonting mäktigare hade de aldrig skådat. Det var egentligen inte storleken det gällde, eller var det det?
Tallen, för det var en sådan, var inte mer än tre meter på höjden. Stammen var grov, kanske en meter i diameter eller några decimeter slankare. Kronan var fantastisk. Den liknade ett blomkål i form och täthet.Trädet var mäktigt att beskåda. Man kände sig ödmjuk vid anblicken. Men stammen var bleckad. Det kunde inte vara rätt.
Vid helgledigheten försökte Sigge få tag på skogvaktaren per telefon, men det lyckades inte. Han skrev till honom i stället. Nästa helg fick han svar: Jodå, trädet ska huggas ner.
Det tog tid, friskt och långsamvuxet kärnvirke som det var. Senare besökte Sigge Skråcka igen. Stammen låg kvar. Den hade varit för tung för att flyttas. Detta var historien om den sista högländska tallen.

33. Arbete och fritid.

Sönerna på Boggården tog alla körkort, skaffade jobb i skogen och roade sig på lördagskvällen på Folkets Park eller Idrottsparken. Där kunde man dansa till levande musik, orkestrar från bygden. Det var både gammal och modern dans. Allt nytt skulle prövas. Hemma passade Bogg Maria upp. På helgerna skulle det strykas minst tre vitskjortor. Inför arbetspassen förberedde hon matsäcken vare sig det gällde en dag eller flera.
En sommar fick Sigge och storebror Axel hand om trädfällningen på Våmhusskogen. De åkte bil efter Rymån. Norr om Rymnäs tog de av vid Skalausbäcken österut. Det var egentligen bara en kärrväg, så de fick parkera och gå flera kilometer till Skråcka. Skråcka...man känner medeltiden, när man smakar på namnet.

32. Andra tider.

Träåldern varade ända till tiden efter andra världskriget. Många redskap tillverkades av billigt trämaterial. Det kunde vara snöskotta, bärplockare, hushållsredskap som slevar och ösor m.m. Nu stundade andra tider. Förändringarna gick inte snabbt och det var helst så, att gamla och nya tillverkningssätt gick hand i hand. En spade kunde vara gjord av trä, men spadbladet var kanske kantat med metall. Byggmaterialet var vanligtvis trä och behovet av pappersmassa ökade lavinartat. Skogen drevs hårdare och många fann här sin utkomst. Sigge arbetade i skogen ända fram till pensionen. Det var hårt och slitsamt. Värst var det på vintern. Han fick ta sig fram på olika sätt: Med bil, när det gällde de långa farbara sträckorna, med skidor, där det inte var framkomligt på annat sätt, med trugor (snöskor)av bambu, när han skulle förflytta sig mellan de olika skogsfällningarna.
Själva arbetsredskapen var från början såg och yxa. I början av femtiotalet kom motorsågen, en tung och svårhanterlig maskin, den var revolutionerande och utvecklades till det bättre, även om den också var farlig i sitt bett och sina vibrationer.
Oftast låg arbetsplatsen långt hemifrån och då fick man övernatta hela arbetsveckan i kojor, fäbodstugor eller baracker.

31. Helga och Sigge.

De två syskonen stod varandra nära hela livet. Från början sökte Sigge tryggheten hos storasyster, senare blev det tvärtom. Han hade lugnet och styrkan, allt det som hon behövde. Det var Sigge, som hade körkort. Det var Sigge, som hjälpte till med flytten. Det var Sigge, som hade motorsåg. Han hade orken och tålamodet. Han kunde allt.
När Helga hade gift sig, bosatte hon sig med maken Per på en stor gård i Kyrkbyn. Han var frisör. Där levde de under många årtionden och hann bo i de flesta lägenheterna. Syskonen var alltid välkomna på en kaffetår, när de hade ärenden uppe i byn.
Idag är gården till stor del riven. Husen har delats och bytt ägare, bäcken är kulverterad, trädgården asfalterad och omgjord till parkeringsplatser. Det enda som bestått är den hundraåriga syrenbersån.
Sigge blev kvar på Boggården. Som ung vuxen jobbade han i skogen, men blev förstås inkallad till militärtjänstgöring. Den tog flera år av hans liv. Det var ju brinnande krig ute i världen. Han skötte sig exemplariskt, hade gott omdöme. Han var ett riktigt officersämne och erbjöds utbildning, men tyckte inte, att han kunde slita sig från gården därhemma.

30. Genom isen.

Sigge var yngst. Han fick ett helt eget personligt namn. Alla släktnamn var upptagna. Det fanns så många Per, Axel och Bror.
Sigfrid kändes lite andaktsfullt, lite heligt. Maria bar nämligen en sorg i sitt hjärta, sedan den äldsta sonen, Bror ryckts bort så otroligt snabbt. Han drunknade i Siljan, när flera unga män däribland tvillingpojkarna, med bil gått genom isen på Saxviken i Mora.

Vilket chockbesked det måste ha varit. Tre söner klädde upp sig en lördagskväll för att åka till Mora. Bara två kom tillbaka. Det här hände några veckor före jul. Den yngsta dottern Helga, som skulle gifta sig fick klä sig i svart, för sorgeåret var långt och svårt.
Det var tio år mellan Sigge och Helga. I det stora hushållet på den stora gården blev hon en liten mamma till sin lillebror. Sigge gjorde som Helga. Sydde hon så sydde han. Det finns än idag en broderad kudde kvar, som Sigge mödosamt knåpat ihop med efterstygn, ullgarn på linneväv, en liten pojke med skärmmössa.
Ja, det var några år, som skiljde Sigge från den övriga syskonskaran. Det ser man på amatörfoton, som nu börjat bli så populära. När de övriga syskonen klätt upp sig och poserade på gården, står Sigge bredvid med skidor och stavar.

29. Hantverk.

Tvillingbröderna Per och Axel hjälptes åt med mångt och mycket. De prövade på det mesta och behärskade säkert allt som fadern klarade och lite till. De var de första i gården som hade körkort och de köpte även en liten lastbil, som de gjorde viss förtjänst på. Man kan bara föreställa sig Bogg Marias rädsla, när hon för första gången blev bjuden på skjuts.
Vid något tillfälle ville de göra en pistol, bössmeder fanns det sen gammalt i bygden, och nu behövde de Axels hjälp i smedjan bredvid slipen uppe i skogen. Allt lyckades tydligen och Axel gick ut för att provskjuta. Han stängde dörren, siktade på den och sköt. Skottet gick rakt igenom och träffade kaffepannan, som efter detta inte kunde hålla tätt.
Per fick familj och bosatte sig i Närke, där han köpte en lantegendom tillsammans med hustrun Illy. Hon hade kommit upp till Älvdalen med en liten son och arbetade i hotellets kök som kokerska. Pelle ville gärna ha kontakt med hembygden och byggde senare sommarhus mellan ravinerna i Hållkitt, som egentligen ligger söder om Märbäck.
Axel skaffade familj och blev bonde i Västäng. Hustrun Anna var bördig därifrån. Hon hade ett gediget intresse för djurhållning och tilldelades fina LRF-diplom senare i livet.

28. Det strävsamma paret.

Eva och Erik växte ur bagarstugan. De byggde sitt nya hem söder om Boggården och nu var det inte tal om någon liten stuga. Huset innehöll två stora våningar med en lägenhet uppe och en nere. Affärslokalen hade ingång från stora vägen och kontorslokal innanför.
Sortimentet i affären utökades. Man saluförde läskedrycker, skaffade frysbox för glassförsäljningen. Affärerna blomstrade och man skrev för hand upp allt, som såldes.
Bogg Maria tog sig ibland en tur till affären för att köpa sig en doftande Palmolivtvål eller för att bara titta och förundra sig över alla nya påfund.
En liten stickmaskin hade investerats i företaget och den var otroligt snabb och effektiv. Eva stickade efter beställda mått. Hon var alltid sysselsatt. Stickade hon inte, så vävde hon på någon av sina vävstolar. Många mattor blev det och kunderna tröt inte. Mattrasor gick det åt i mängder och till slut specialiserade hon sig på att sälja mer och mer av den varan. Det lockade dit mängder av kvinnor från hela norra Dalarna. Det var inte utan, att man hade fått lite av ett fritidsproblem nu, när bondgårdar lagts ner.
Eva var också bra på att baka tunnbröd och kavelgris i bagarstugan. Till hemmet bjöd hon in alla byns tanter på syjunta och till den skulle det bakas sju sorters kakor och annat sötebröd. Man trivdes och man pratade, mindes historier och skrattade. Inte allt kunde berättas vidare, för nu kom en tid, när ingen verkade ha tid.
Tid betydde mycket och även pengar, då som nu. Erik den flitige, anlade ett stort jordgubbsland på ängen nedanför huset. Det vaktade han hela dagarna. Härifrån skulle inte en enda jordgubbe försvinna. Det var problem med de tjuvaktiga skatorna, så Erik lade sig vid sidan av landet. Han fick ju ändå lov att vila middag ibland. Geväret hade han berett. Vid minsta skatkrax hivade han sig upp på armbågen och sköt. Vem, som fick jordgubbarna? Hotellet i byn fick de bästa, affärerna de näst bästa. De små som blev över kokades till egen sylt.
Eva övertog Amerikakontakterna. Nu kom en ny generation och kusinerna behärskade sitt gamla hemlands språk. Eva och Lovetta var inte sena att svara. Men tyvärr finns ingenting av denna korrespondens kvar.
Den lilla smala byvägen hade breddats och flyttats till nuvarande läge. Den sökte en rakare färdriktning. Raviner och sänkor fylldes igen och åsar skalades av. Det var inte längre tal om enbart höstskjutsar. Bilar var inte allas egendom, men de blev allt vanligare. Spjut Anders och Bogg Annas lilla stuga fick övervåning och på så vis en liten lägenhet att hyra ut, men gården kom att delas av vägen. Uthusen hamnade på västra och stugan på den östra sidan.
På femtiotalet började man med asfaltering.