27. Hemmadöttrar och vad man kunde göra i en bagarstuga - Home daughters and what one could do in a baker´s cottage.

Döttrarna var s.k. hemmadöttrar, så länge de var ogifta. De hjälpte naturligtvis till på gården och hade i övrigt skilda intressen. Broderier var något, som låg i tiden. De kunde vara monogram eller blommor och blad som syddes på allt från små bröd dukar till draperier och gardiner.
Den yngsta var mycket intresserad av klädsömnad och fick gå en tre veckors kurs uppe i Rots by. Därefter var hon färdig sömmerska och sydde både för eget bruk och andras.
Den äldsta bråddes mer på sin farfar och utvecklade ett affärssinne, som varade livet ut. Hon lärde sig väva som få, kände till alla gamla mönster och visste även, hur varpen skulle dras, för att mönstren skulle bli lika både på över- och undersidan. Det blev mattor, dukar, tyger till älvdalskjolen och annat. Anlagen fanns, energin stod på topp Och allting gick att sälja även på den tiden.
Eva, som hon hette, gifte sig med en man från Garsås. Bröllopsfotot ramades in och hängdes upp på väggen; Bruden hade vit klänning, slöja och pärldiadem. Blicken var sedesamt nervänd.
De nygifta flyttade in i bagarstugan. Från den lilla farstun klev man direkt in i ett stort kök med en enorm murstock av natursten. Här var det vedspis och bakom den fanns bakugnen med dubbla järnluckor. Skulle man baka fick man börja elda så smått, men man fick hålla på desto längre. Muren måste aktas så att den inte sprack. När den blivit uppvärmd höll den värmen både länge och väl. Det var i köket de unga tu levde, lagade mat, åt, sov. Det som inte fick plats i köket, kunda man förvara i det långsmala skafferiet. Det hade t.o.m. eget fönster, ett tvåbågs- med sex rutor.
Innanför köket låg kammaren. Det var ett ganska stort rum längs hela gavelsidan åt väster. Rummet värmdes upp med hjälp av en kakelugn,den var grön, gjord av von Knorring, kakelugnsmakaren från Orsa. Här hade mången frusen funnit tröst. Oftast var det timmerkörare eller möjligen en och annan forkörare. Hästen bodde i forstallet bredvid vedboden.
En gång blev en av karlarna rejält sjuk och Maria eldade i kakelugnen och skickade dit barnen med varm soppa. Det dröjde många dagar, men han tillfrisknade och var tacksam för hjälpen.
Nu stundade andra tider. Eva lät placera ett stort avlångt bord där inne i kammaren och beställde hem varor, som hon tyckte skulle behövas i stugorna. Hon la ut långa rader av knappar, skosnören, fabriks sydda långkalsonger, stoppgarner och annat säljbart. Många kom och man förundrades över, hur man tidigare klarar sig utan den moderna tidens påfund.
I köket satt den äkta mannen och tog hand om gubbarna. De spelade schack och trivdes i varandras sällskap. Det stod inte på förrän Erik, som han hette, vann ett mästerskap.


‘HOME DAUGHTERS’ AND WHAT ONE COULD DO IN A BAKER’S COTTAGE.

The daughters were called ‘home daughters’ as long as they were not married. They helped of course on the farm and had different interests. Embroidering was something to pass the time with. It could be a monogram, or flowers with leaves, which were sewn on everything from napkins to draperies and curtains.
The youngest daughter was very interested in dressmaking and went to a three weeks course in Rots village. After that she was ready as a seamstress and sewed both for her personal use as well as for others.
The oldest took after her father’s father and developed a business sense, which she used throughout her life. She learned to weave as few knew how, and was familiar with all the old patterns and even knew how the warp should be drawn so that the pattern would be the same both on the top and bottom. She made rugs, towels, cloth for Älvdalen shirts and more. She had the aptitude, her drive was at its peak, and everything was sold.
Eva, as she was called, married a man from Garsås. The wedding photograph is hanging on the wall. The bride had a white gown, veil and pearl tiara. Her gaze was lowered.
The newly weds moved into the bakers cottage. From the little entryway one came directly into a large kitchen with a huge chimney of natural stone. There was a wood stove and back of that was an oven with double iron doors.
When one was ready to bake, a small fire was built which was held for a long period. The chimney must be warmed up so that it didn’t crack. When it was warmed, it held the heat long and well.
The young pair lived in the kitchen, cooked meals, ate and slept there. That which could not be done in the kitchen could be set aside to do in the long narrow pantry. It had its own window – two arches with six panes.
Behind the kitchen was the day room. It was a fairly large room along the entire west gable side. This room was warmed with a ceramic stove which was green and made by Von-Knorring, a ceramic stove maker from Orsa. Many found comfort from the cold here – it was usually woodsmen or perhaps one or two travelers. The horses were kept in the first stall beside the wood shed.
One of the men became very ill, and Maria lighted the ceramic stove and sent the children with warm soup. His illness lasted several days but eventually he became better and was grateful for the help.
Soon times changed. Eva placed a large long table in the day room and ordered home goods, which she felt would be needed in the cottages. She laid out long rows of buttons, shoe laces, factory sewn long underwear, yarns and other saleable items. Many came and wondered how a person could have gotten by without such modern day conveniences.
Her husband sat in the kitchen and entertained the old men. They played chess and enjoyed each others companionship. It wasn’t long before Erik, as he was known, won a championship.

26. Ljus i mörkret. - Light in the darkness.

Vid den tidpunkten, då Maria och Axel gifte sig, började man dra in elektricitet i stugorna. Det var inga höga wattal, ungefär hälften av vad vi har idag.
I taket hängde en svag 25-voltslampa. Ledningarna var långt ifrån säkra. Från början var de inte ens isolerade. De två trådarna spändes efter taket med ett visst mellanrum och som väl var, placerades brytarna högt upp på väggen, utom räckhåll för barnen. De här kontakterna var gjorda av porslin och finns säkert kvar i Bogg-gådens alla uthus.
Ledningarna byttes sen ut till tvinnade omspunna trådar. Axel ville ha modern teknik, i bagarstugan, i stall och ladugård, överallt. Men det fanns ett ställe som inte fick belysning. Det var utedasset, ett så viktigt ställe, med plats för så många personer i olika storlekar. Det minsta hålet passade förträffligt till barn.När Maria gick ut till ladugården, fjoset kallat, hade hon alltid med sig en ficklampa, när det var mörkt. Det var en stor kvadratisk med handtag och tjock lins på framsidan.

LIGHT IN THE DARKNESS

During the period when Maria and Axel were married, people began to get electricity into their homes. The voltage was not very high, about half of what it is today. A 25 watt light bulb was hung from the ceiling. The wires were far from safe. In the beginning they were not even insulated. The two wires were just hung from the ceiling with a bit of distance between. The electrical wires were later changed to two covered wires twisted together. The contacts were made of porcelain and remain in outbuildings on Bogg Farm today. It was necessary to place the switch high up on the wall out of the reach of children.
Axel demanded modern conveniences in the baker cottage, stalls and barn. But there was one place which did not have electric lighting, the outhouse. It was such an important spot with places for many persons of differing sizes. The smallest hole passed nicely for children.
When Maria went out to the barn, to answer emergencies, she always had a flashlight when it was dark. It was a great square lantern with a handle and thick lens on the front.

25. Sött och gott. - Sweet and delicious

Allting tillverkades inte på gården. Ibland fick Maria lov att gå upp till byn för att t.ex. köpa sytråd i handelsboden. Då klädde hon upp sig i sin bästa stass:
Lång kjol, kort insvängd jacka, kängor, hatt och handväska.
Barnen tyckte, att hon var vacker, en nätt uppenbarelse med ädla drag, vackert formad rak näsa och hög panna.
Det var lite av fest. Barnen var förväntansfulla och det var de inte utan orsak. Varje gång hon kom hem, hade hon med sig en strut karameller.
Det fanns även andra sötsaker på gården. Sockertoppar i speciella skrin hade blivit populära. Man hackade av en bit med hjälp av en fastskruvad kniv, en hacka. Axel, fadern, gjorde som han förmodligen blivit lärd. Han snokade upp ett jordgetingbo, som han bände upp med hjälp av en lång stör. Sen fick han springandes ta hem det. Den insamlade nektarn var söt och go och pillades ut ur hålen.
Tandborstar fanns inte, så tandstatusen var inte bra. Många tandlösa fanns det och det hörde liksom till. De gamla såg väldigt gamla ut. Maria fick så småningom en lös uppsättning tänder, men de låg alltid i ett skåp, för bekväma var de inte.


SWEET AND DELICIOUS

Not everything was produced on the farm. Occasionally Maria needed to go up to the village to purchase sewing thread in the store. Then she dressed up in her finest; long skirt, short pleated jacket, boots, hat and purse. The children thought that she was lovely, a neat vision with noble features – a beautifully shaped straight nose and high forehead.
It was a bit of a celebration when she went to town. The children waited anxiously and not without reason. Each time she came home she had a bag of candies.
There were other sweet things on the farm. Sugar loaves in a special box had become popular. A bit was hacked off with a screw fastened knife, a chopper.
Axel, the father, did as he had been taught. He pried up a mud hornets nest which he tied up with a long string. Then he ran home with it. The honey inside was sweet and good when plucked out through a hole.
There were no toothbrushes, so dental care was not good. Many were toothless. The elderly especially appeared aged. Eventually Maria got a loose pair of dentures, but they were always kept in a cupboard for they were not comfortable to wear.

24. Först ska man läxan lära, sen får man le och leka, men Maria var aldrig ledig. - First one must learn lessons,then one could laugh and play, but..

Det livsviktiga vattnet kom förstås från ån och leddes via järnrör in i det väldiga lantköket. Vattnet magasinerades i någon av de timrade dammarna längre upp, så självtrycket var inte föraktligt. Bogg Maria slapp så bära vatten och slask men var alltid väldigt noga med att inte släppa ut något, som täppte till avloppet. Kaffesumpen hamnade på så sätt vid krusbärsbuskarna och skörden blev riklig och välsmakande.
Nedanför själva Boggdammen fanns tvättstället precis bredvid Kråk Alfreds slip. Den stod på styltor nere på klipporna i bäckravinen. Genom dammväggen hade det borrats hål för rör med mässingskran, så här kunde vattnet flöda, när de laggade baljorna skulle fyllas. Maria gnuggade kläderna med såpa på tvättbrädan och sköljde i många vatten. Lakan och handdukar kokades i lut. De hamnade i pannmuren, ett inbyggt kar, som hettades upp underifrån, eftersom det där fanns en liten eldstad.
När tvätten sen sköljts länge och väl, fick den torka upphängd under tröskladan nere vid ån. Det här var rena fröjden sommartid. På vintern var man hänvisad till ladugården för både tvätt och bad. Storrengöringen fick man skjuta upp till sommaren därpå, när man kunde bada nere vid älven. Vattnet där var alldeles ljummet och mjukt en sån där fin dag, som man gärna vill minnas, när det är snö och snålblåst.
På vintern var man helst inomhus, åtminstone när det mörknat. I köket var det varmt och skönt och göromålen många. Det fanns något för var och en. Barnen skulle lära läxan utantill. Var det inte psalmer så var det Katekesen. Maria och pigan hade mjölkningen att tänka på, men även tusen andra ting. Man skulle spinna och sticka, stoppa och laga, skura och diska, väva och sy eller sticka nya täcken. Då tog man fram spännramen, som hade ett täckes storlek. På den spändes tyget fast med fyllning och foder. Detta stickades sedan ihop med nål och tråd och här kunde de konstnärliga hitta på de mest fantastiska mönster.

FIRST ONE MUST LEARN LESSONS, THEN ONE COULD LAUGH AND PLAY, BUT MARIA WAS NEVER IDLE.

The life giving water came from the brook and was carried by iron pipes into the great country kitchen. The water was collected from the brook
in one of the timber dams farther up the hillside so the pressure in the kitchen was adequate. Now Bogg Maria didn’t have to carry water and slop, but she was always careful to avoid placing scraps in the waste water so as to avoid clogging the drain. The coffee grounds were emptied near the gooseberry bushes and the berry harvest was rich and delicious.
Farther down from the Bogg dam was the washing place precisely beside Kråk Alfred’s grinder. It stood on stilts which were placed farther down the hillside in the ravine. A hole had been made through the dam wall for the brass tap so that the water could run out when the round tubs were to be filled. Maria rubbed the clothes with soap on the wash board and rinsed them many times in water. Sheets and handkerchiefs were boiled in lye. They were placed in a boiler which was heated from below where there was a small fire place.
After the wash had been well rinsed, it was dried hanging in a threshing barn down near the brook. This was pure joy in the summer time. In the winter one went to the barn both for washing and bathing. Major cleaning was put off from winter until the following summer when one could bathe down in the river. The water there was always warm and soft and such fine days brought back fond memories when there was snow and blizzards.
In winter time one was confined to the house, especially after dark. The kitchen was warm and pleasant and busy with plenty of activities. There was something for every one to do. Children should learn their lessons by heart, most certainly the Psalms and Catechism. Maria and the servant girl had milking to think about as well as a thousand other things.
One should spin and knit, mend and repair, scrub and wash, weave and sew or make new quilts. Then one took out the quilting frame which was as large as the quilt and fastened the cloth to it along with the filling and lining. This was fastened together with needle and thread with the most creative and fantastic patterns one could imagine.

23. Om stegars betydelse och hur tak underhölls - The ladders importance and how the roof was saved.

Axel hade även moderniserat taken och de var många. Tidigare var det näver, som gjorde taken täta och lade man detta rätt, kunde det hålla i hundra år. Det översta lagret fick bytas oftare. Det var halvkluvor, senare brädor försedda med skvalrännor på båda långsidorna.
Nu skulle taken ha pert, som fortfarande används i USA av någon anledning. Pert var långsmala och svagt kilformade. De klövs för hand ur ett absolut kvistfritt stycke trä. Kärnfura skulle det vara, något annat fanns inte på den tiden. Det här arbetet måste ha tagit många, många timmar för Axel under loppet av flera år. Och när det äntligen var klart, kunde han ägna sig åt något annat, vilket han också gjorde.
Maria var ensam hemma, gravid. Vilken gång i ordningen förtäljer inte historien. Elden i spisen måste hållas vid liv, när man ska värma vatten och laga mat och detta var Marias uppgift. Pert är och var eldfängt, och vad hände där uppe på taket intill skorstenen? Det började pyra och ryka.
Maria, upptäckte det och klättrade, med barnet i magen, upp efter stegen, klev över taket med vattenhinken och släckte eldsvådan, som inte fick fäste.
Kråkgården var närmsta granne i söder. Den hade funnits före storskiftet. Det var mycket viktigt med stegar. Det kan man förstå, efter att ha läst om Marias släckningsarbete. Kråk Anders hade en egen slip intill Boggs tvättplats och förmodligen hade man utbyte av varandras tjänster.Anders var nämligen gift med Kråk Anna. Hon var jordemor enligt tidningen Skansvakten 2003. Det måste ha känts betryggande för Maria med en sådan granne. Själv hade Anna fött sju söner och en dotter.



THE LADDERS IMPORTANCE AND HOW THE ROOF WAS SAVED

Axel had also brought the roofs up to date, and there were many. Earlier on it had been birch bark which made the roof tight and, if it was laid right, it could last a hundred years. The top layer was changed often. It was made of half split timber and to finish it tongue in groove boards were added. But now the roof should have shingles which were used in the USA. The shingles were narrow and wedge shaped. They were split by hand from wood totally devoid of knots. None were available at that time, so Axel had to make them by hand. This work must have taken Axel many hours over several years time. When it was done he could involve himself with other things.
Maria was home alone and pregnant. It is not told by the historian exactly what happened. The fire in the stove had be kept going to warm water and prepare food and that was Maria’s responsibility. Shingles were flammable and something happened up by the chimney. They began to smolder and smell. Maria noticed that and climbed, with her baby in her stomach, up the ladder, crept over the roof with a water pail, and put out the fire. It was felt afterwards that it was very important to have a ladder. That would have been emphasized with the telling of the adventure of Maria putting out the fire.
The Kråk Farm was the nearest neighbor to the south. It had been there since before the redistribution. Kråk Anders had his own grind stone close by the Bogg laundry and presumably they exchanged labor. Anders was married to Kråk Anna. According to the newsletter Skansvakten 2003, she was mistress of the farm. It must have been reassuring for Maria to have a close neighbor. Anna had herself given birth to seven sons and a daughter.

22. Köket och katten -The Kitchen and the cat.

Bogg Marias kök var verkligen stort och ljust, dessutom modernt. Maken Axel hade inga begränsningar. Han verkade fixa och dona överallt. Man kan undra, om han inte hade en dräng ändå. Gården fick nu rinnande vatten och avlopp inomhus. Möbler kunde han också snickra, en förmåga som gick i arv till sönerna.
Själva köket vätte mot sydväst och hade stort slagbord med många stolar. Vid den västra väggen var en gustaviansk säng placerad, bäddad dagtid och försedd med lock. Här kunde man sträcka ut sig en stund efter maten, om det var tillfälle. Men för det mesta fick man skynda sig.
Sommartid fanns det extra mycket att göra och efter måltiden fick barnen höra:
- Har ni ätit så ska ni ut och har ni inte ätit så ska ni ut ändå!
Vid skördetid blev nog bara katten kvar inne, en stor, kastrerad hankatt, grågul spräcklig, försedd med halsband och pingla. Han hade sin egen kudde som liggunderlag. Den var sydd av ett hemvävt stycke, mörkrött med smala ränder i flera färger på mitten. Kudden låg alltid på kökssoffan och överst låg Biskopen, för så hette katten. Han kom nämligen från Uppsala.
Bogg Marias arbete var inte lika synligt som makens och det kan ju även tyckas, att det är så ännu idag med kvinnors lott. Matlaget var stort, ibland större, när hon hyste in forbönder förutom åldriga föräldrar, svärfar och brodern. Något tjänstefolk hade man säkert i gården, men ingen nu levande vet med säkerhet hur det var.


THE KITCHEN AND THE CAT

Bogg Maria’s kitchen was truly large and bright as well as modern. Her husband Axel had no limitations, he worked to fix and tackle everything, everywhere. One can wonder if he didn’t have a secret helper to accomplish so much. The farm had running water and indoor drains from the house. He could make furniture, a talent which he passed on to his sons.
The kitchen opened to the southwest and had a large folding table with many chairs. On the west wall was a Gustavian bed, with hops bedding. In the daytime it was closed with a lid. Here one could stretch out awhile after a meal – if time permitted, but for the most part, one must hurry. In the summertime there was plenty extra to do, and after meals the children were told, “If you have eaten, then you must get out, and if you haven’t eaten, you must get out anyway”.
At harvest time the cat would be alone in the kitchen. He was a large neutered tomcat, speckled yellowish grey, and provided with a collar and a bell. He had his own pillow to lie on. It was sewed of hand woven cloth, dark red, with small stripes of several colors. The pillow was always on the kitchen sofa and on it laid the ‘Bishop’; such was his name, for he came from Uppsala.
Bogg Maria’s work was not as visible as her husbands and it can be argued that it is even so with womens' lot today. Meal preparation was demanding, and at times overwhelming, especially when she had in teamsters as well as her aging parents and father in law and brothers to feed. There were likely also workmen on the farm, but no one now living knows exactly how it was.

20. Skolfröken - School maid

Vid några tillfällen hade Boggsläkten sålt och bytt marker, det hade tillkommit hus i byn även längre söderut. Barnantalet växte och det byggdes skola i byn. Fröken Lallander hette lärarinnan och hon bodde på övervåningen.
Fröken Lallander var en liten, nätt och spenslig dam. Åtminstone till det yttre liknade hon på pricken Selma Lagerlöf. Kjolen var lång och något utställd, midjan markerad med skärp, håret uppsatt i en lös knut i nacken.
Hon var singel hela livet, totalt fläckfri och här i Gåsvarv levde hon i ensamhet under hela sin tjänstgöringstid. Det måste ha varit av kall, som hon placerade sig här i skogen, långt borta från släkt och familj.
Hon hade sin tjänstebostad i skolan och uppfostrade många generationer, så och boggbarnen. Bogg Maria var också en mycket blid person och ibland bjöds skolfröken hem på en kaffetår. Hon anlände med sin cykel, som hon framförde mycket rak i ryggen, iförd lång insvängd kappa och handväska fastspänd på pakethållaren framme vid styret.
Man kan tycka, att de inte behövde prata om busiga barn, för alla boggbarnen ansågs s.k. duktiga. Men en dag hände något alldeles förfärligt och om skolfröken efter denna händelse var villig att besöka gårdarna, vet vi ingenting om.
Skolan hyste förstås elever i alla möjliga åldrar, så det kan ju inte alltid ha varit lätt att ta hand om alla samtidigt. Alltnog, det var dags för kemi. Provrören förvarades i ett högskåp och för att nå behövde hon stegen. Hon klättrade och väl uppe, ve och fasa. Det fanns rötägg även på den tiden, buspojken, för det var en grabb, ryckte undan trappstegen för fröken och hon blev hängande där uppe i skåpöppningen.
Man hade respekt för myndighetsmän på den tiden, så alla barnen reagerade med fasa. De rusade ut ur klassrummet. På med kläder och skidor. Nerför backarna bar det och över älven for de. Där på andra sidan var de räddade, men man fick aldrig reda på, hur länge de stannade. Fröken kom i varje fall ner på golvet och de hörde hur hon pinglade med skolklockan ute på skolgården. Rasten måste väl ändå vara slut nu.
Det var nog en svår stund för fröken Lallander, som säkert fick röda kinder, när hon mötte bybor här framöver.
Men fröken Lallander var en modern och välmenande skolfröken. Det vore bra, om eleverna fick se mer av hembygden. Sigge fick komma ut på skolresa minsann och det var ingen dålig tripp. Hela skolan besökte det vilda Trängslet med canyon och vilda forsar. Det här var naturligtvis före kraftverksbygget och på den tiden var det mer än farligt att flotta timmer där. Här blev det stopp, en bröte, ett virrvarr av stockar många, många meter högt.
Skolbarnen fick åka på öppna flaket till en liten lastbil. Fröken satt framme bredvid chauffören.


SCHOOL MAID

With various opportunities the Bogg Family had sold and exchanged
land and had obtained homes in the village and even farther out. The number of children grew and a school was built in the village.
Miss Lallander was the name of the teacher and she lived upstairs. Miss Lallander was a small, neat and slender woman. At the very least one could say that outwardly she was exactly like Selma Lagerlöf. Her skirt was long and somewhat showy, her waist was bound with a sash, and her hair tied up in a loose knot at the neck. She was single throughout life, totally blemish free, and here in Gåsvarv she lived alone during her teaching engagement. She must have felt it was a call that placed her here in the forest, far away from friends and family.
She had her work place in the school and trained many generations of villagers, it was also so with the Bogg children. Bogg Maria was herself a very genteel person and occasionally bid the school teacher to her home for a cup of coffee. She came on her bicycle which she rode with a straight back, dressed in a long turned in coat and hand bag secured in the basket in front of the handlebars. It can be assumed that they needn’t talk about mischievous children, for all of the Bogg children were seen as well behaved.
But one day something totally unthinkable happened and if the school teacher was willing to visit farms after that we do not know.
The school accepted students of all ages, so it can not have been easy to take charge of all at the same time. Anyhow, it was time for chemistry. The test tubes were kept in a high cabinet and to reach them she needed a step stool. She climbed well up – then woe and horror! ‘Rotten eggs’ were found even in those times, and an ill-mannered boy kicked away the step stool from under the teacher and she was left hanging in the cabinet opening. Authority was respected during those times so all of the children reacted with terror. They rushed out of the classroom, put on their coats and skis and went down the hill and over the river. There on the other side they were rescued but it was never known how long they waited.
The school teacher came down to the floor by some means and the villagers heard how she rang and rang the school bell out in the school yard. Recess had certainly ended by now. It was understandably a bad scene for Miss Lallander, who was certainly flushed in the face when she greeted the villagers who came.
Miss Lallander was a modern and well meaning school teacher. She thought it good for the students to see more of the home area. She arranged an outing and Sigge got to go on the school tour and it was not a bad trip. The whole school visited the wild Trängslet with its canyon and wild rapids. It was of course before the power station was built and at that time it was extremely dangerous to float timber there. Often there was a logjam – a break down, a tangle of logs many many meters high. The school children rode on the open bed of a small truck. Miss sat forward beside the chauffer.

19. Om separatorn i farstun, smörtillverkning och rummen en trappa upp - The separator in the hallway, making butter, and the room one flight up

Kring sekelskiftet fick boningshuset en stor farstu med pardörrar och fyra fönster med tre spröjar. Det var ett kallt utrymme och där passade det bra att ha separatorn. Det var en stor apparat med många delar. När alla diskats och torkats, fick man sätta ihop den som ett tredimensionellt pussel. Den hade förankrats på en stor, tung kubbe fastskruvad i väggen. Där ståtade den i all sin aluminiumglans, ett modernt stycke, som skulle både förenkla och effektivisera processen. Den drogs för hand med vev. Maskinen snurrade och kastade ut grädden med sin centrifugalkraft genom en pip.
Man skiljde alltså mjölken från grädden och förvarade den sedan i matkällaren, tills det var tid att kärna smör. Mjölken användes i hushållet och senare när barnen växt upp såldes en del till grannar. När Axel var gammal, satte han på sig förklädet och hjälpte till med smörkärnan. Den liknade en stor, hög, ihålig stock försedd med en stav, som plaskande fördes upp och ner tills smörklumparna låg där på botten.
En tid hyrdes övervåningen ut. Senare användes vindsrummen som tonårsrum. Det var många ungdomar i Boggården nu: Eva, Bror, som sorgligt nog drunknade till familjens stora sorg, Helga, tvillingarna Per och Axel samt Sigfrid, kallad Sigge.
Gunhild Vidlund växte även hon upp på gården. Det var hennes mamma som hyrde lägenheten. Hon kom från Värmland och arbetade som kokerska till skogsarbetare. De bodde långa perioder i timmerkojor långt hemifrån, när de skulle avverka skog. Så småningom gifte mamman Hulda sig med en av Kråksönerna i granngården. Vid Tjäcklet avstyckades en tomt från Boggs gamla marker och där byggdes ett litet fint hus med två små lägenheter. Nu fanns det plats för både Hulda och Gunhild med respektive. Gunhild och systrarna Bogg blev bästa vänner livet ut.
Alla Boggbarnen var svarthåriga och mörka i skinnet, särskilt efter sommaren, när solen brunbrände dem. De kallades allmänt för boggindianer.


THE SEPARATOR IN THE HALLWAY,
MAKING BUTTER,
AND THE ROOM ONE FLIGHT UP.

Around the turn of the century the house got a large porch with double doors and four windows with three panes. It was a cold space and a good place to have the separator. It was a large apparatus with many parts. After everything had been washed and dried, it had to be put together like a three dimensional puzzle. It was anchored to a large, heavy block bolted to the wall. There it stood in all its aluminum glory, a modern piece of technology which should both simplify and streamline the process of obtaining cream. It was driven with a hand crank. The machine whirled and with its centrifugal power cast out cream through a pipe. After the milk was separated from the cream, the cream was stored in the food cellar until it was time to churn butter. The milk was used in the household and later, when the children were grown, it was sold to the neighbors. When Axel was old he put on an apron and helped with the butter churn. It was a large drum with a hole in the top with a paddle which splashed up and down until clumps of butter floated to the top.
At one time the top floor was rented out. Later on the attic was used for teenagers. Now there were many youths on the Bogg Farm; Eva, Bror who drowned to the families grief, Helga, twins Per and Axel as well as Sigfrid, called Sigge.
Gunhild Vidlund also grew up on the farm. It was her mother who rented the room. Her mother came from Värmland and worked as a cook for the forest laborers. The lumberjacks stayed a long time in the timber huts while they harvested the forest.
Eventually the mother Hulda married one of the Kråk sons from the neighboring farm. With his wages, he measured out a lot from the Bogg's old land and built a fine little house with two small rooms. Now there was place for both Hulda and Gunhild. Gunhild and the Bogg sisters became best of friends throughout life.
All the Bogg children had black hair and dark skin, especially after summer, when they were sun tanned brown. They were known by all as ‘Bogg Indians’.

18. Bogg Maria.

Bogg Maria flyttade tidigt i livet några tiotal meter över den steniga täkten till ett nytimrat hus. Där blev hon med tiden också husmor och hade ansvar för en stor barnaskara förutom alla djuren.
Korna hystes in i den nyrenoverade ladugården med tre, fyra spiltor. Golvet liksom väggarna var av cement. I ena hörnet fanns det en öppen spis, där man eldade vid behov på vintern.
Axel, den praktiska och kunnige mannen hade lett in vatten och gjutit en avloppsho rakt genom väggen. Gödselgluggen vätte söderut intill utedasset. Ladan och ladugården var förbundna med en svale, en plats med tak och jordgolv. Man behövde alltså inte plumsa ute i snön på vintern, när höet hämtades in i de stora korgarna. Det var en tung och stark doft där inne i ladugården. Den var rent kväljande.
När sedan våren kom med spirande gräs, släpptes kossorna ut mellan uthuslängorna. Vilken fröjd att få komma ut i ljuset på grönbete. Kossorna sprang och hoppade, kalvarna fullkomligt sprätte sig upp i luften, sparkade bakut och var helt ystra.
Axel gärdade in hela hemskogen och snickrade grindar både vid järnvägen och den östra gränsen på väg upp mot Skinnarbodarna. Där fick korna sitt sommarbete och vatten fanns det förstås i ån. Ett stycke upp efter vägen låg ett sommarfjös, ett skydd för vind och regn, kanske en resterande byggnad efter Bogg Per.
Maria följde med sina svartvita fjällkor över vägen på morgonen efter mjölkningen och hämtade hem dem på eftermiddagen. Stod de inte råmande vid grinden, kulade hon efter dem. Det var något ursprungligt över det, hedniskt och mollstämt, en kort, utdragen melodi på bara tre toner. Hon upprepade den gång efter gång, tills hon hörde skällkon närma sig med bjällrande pingla. Visst ville de hem till ladugården och bli mjölkade.


BOGG MARIA

Early in life Bogg Maria moved just a few dozen meters over the stony path to a newly built house. The floor, like the
walls, was of cement. In one corner was an open stove where a fire could be lit as needed during winter. Axel, a practical and clever man had brought in water and had drilled an outlet directly through the wall. Waste water flowed south to the outhouse.
After some time Maria was in charge of a large family as well as supervisor over all of the animals. The cows were kept in the newly renovated barn with three or four stalls. The hay storage and barn were connected by a passage with a roof and earthen floor so that a person didn’t need to stomp about in the snow in the winter when the hay was brought in to the barn in large baskets. There was a heavy and strong odor inside the barn. It was quite nauseating.
When spring finally came with sprouting grass, the cows were let out between the outbuildings. What pleasure to be able to come out into the light and the green pasture. The cows ran and jumped while the calves sprang into the air, kicked, and were completely frolicsome.
Axel completely fenced in the home forest and made gates at the railroad and at the eastern border on the road up to Skinnarbodarna. There the cows had summer grazing and water was found in the brook. A ways up the road was a summer shelter, a protection from the wind and rain, perhaps a remaining building from Bogg Per.
Maria followed her black and white mountain cows after milking in the morning and brought them home in the evening. When they didn’t stand lowing at the gate, she called to them. There was something primitive in her call, it was primeval and in a minor key, just a short drawn out melody of only three notes. She repeated it over and over until she heard the bell cow coming with her tinkling sound. Resolutely the cows came to the farm to be milked.

17. Amerikabreven - America letters

Spjut Axel och Spjut Swen höll kontakten. Axel satt mången gång vid köksbordet med sina tummade amerikabrev. Swen beskrev säkert, hur han format och bränt tegel till sin nya stuga och Axel förundrades nog över det nya landet, som var så torrt och trädlöst, att man måste ta till dylikt byggnadsmaterial.
Breven är borta men frimärkena finns kvar. De klipptes ut från kuverten, lades i blöt och torkades. Det första barnbarnet fick en liten frimärkssamling.
Endast två brev blev sparade till eftervärlden. Det ena skrevs av Swen själv och man kan betrakta det som ett avskedsbrev; Han kände sig gammal och förstod, att de inte skulle mötas mer i detta liv. Man anar, att Axel i sitt sista brev berättat, att äldsta dottern Eva gift sig och Swen hade svarat och skickat pengar till henne som gratulation, troligen en dollarsedel.
I brevet låg också ett svart/vitt foto på familjen:
Swen iförd hög hatt med brätte. Hustrun Matilda Erika med grannaste sjalen om axlarna. Sonen Karl med vit skjorta och hängslen samt döttrarna Olive och Lovetta, båda unga och vackra, Olive dessutom med hela sin familj, maken Bill och barnen Joy, Mary och Richard. I brevet låg också ett foto på Eva, som tagit sin lärarexamen. Det måste ha varit ett stolt ögonblick för Swen, när han kunde lägga ner det i sverigebrevet.
För att ingen skulle missta sig om, vem som var Swen, hade han markerat ett stort kryss med bläck över hatten.
När Swen gått bort, skrev änkan ett brev till sin svåger, som hon aldrig träffat. Hon var själv gammal och bodde just då hos sin son Karl i Salt Lake City. Hon skickade bilder på både dottern Eva och barnbarnen, David och Davine, urklippta skolkort. Det var det sista brevet till Sverige skulle man förmoda.


AMERICA LETTERS

Spjut Axel and Spjut Swen kept contact. Axel sat many times at the kitchen table with his well fingered America letters. Swen indeed wrote – and told how he had formed and fired bricks for his own new cottage, and Axel surely wondered about the new land which was so dry and treeless that a person must use such unusual building material.
The letters are gone but the stamps remain. They were clipped from the envelope and placed on a blotter and dried. The first grandchild received a little stamp collection.
Only two letters were kept. The one is written by Swen himself and a person can look on it as a farewell letter. He felt himself old and understood that they should never meet again in this life. One can suppose that Axel in his last letter told that his oldest daughter Eva had married and Swen had answered and sent money to her in congratulations, probably a dollar bill.
The letter also contained a black and white photograph of the family: Swen wearing a high hat with a brim. His wife, Erika Mathilda, with a great shawl around her shoulders. His son Karl with a white shirt and suspenders, along with daughters Olive and Lovetta, both young and pretty. Olive also had her family with - husband Bill and children Joy, Mary and Richard. The letter also included a photograph of Eva who had completed her teacher’s examinations. That must have been a proud moment for Swen. He had marked a large cross over his hat.
When Swen died, his widow sent a letter to her brother in law whom she had never met. She was herself old, and lived with her son Karl in Salt Lake City. She sent pictures of Eva with grandchildren David and Davine – clipped school pictures. It is assumed that this was the last letter to Sweden.

The letters are translated as follows:

“You say in your letter to me that I should come and visit while we have time left to live I do not believe that it can be done I have not much desire to travel I feel best here in my surroundings. I do not believe that I can come and see the land where I was born because old age will begin soon to take its toll – but so shall we meet on the other side of the veil where no sorrow or trouble is found may we all do that which our God approves and attain our heavenly fathers righteousness.
We have a daughter who is not married and is a school teacher otherwise our daughters are married and are well satisfied with their situations.
I send a little good greeting in the form of a money order and you may let your married daughter receive a portion of it and with that which remains you may do as you have done previously
And now I close for this time with a good greeting to you all
God bless you all
Swen O Anderson
p.s.
We desire to send Eva a present I mean a wedding present but the postage is so unreasonably high, it costs as much as the gift but we will wish them joy and happiness in marriage and trust that she has found a good and pleasant man, they look happy.
Sincerely Sister- in- law Ericka

Pleasant Grove the 16th October 1935
Good brother Axel and associates peace be with you After a long time may I answer your last letter which is dated the 28th of July in this year. I must say that I am a poor writer but nevertheless I wish to do my duty it has been another warm summer this year where the Celsius has been up to 40 degrees and another thermometer called Fahrenheit has registered over 103 degrees but it is as it shall be if we didn’t have warm weather in the summer we wouldn’t receive anything for our physical sustenance yes we have had it good enough since we came to this blessedness and I am very thankful that I received the opportunity and purpose to come here to this land in my younger days they have now finished with printing Utah news which has always been friendly and upright in its news and even over the spiritual sphere it has been great in encouragement and spiritual development and so forth.
And now I thank you for the fine portrait which you sent me. Yes it was a surprise to see that your daughter Eva is married and I hope that she has got her a good and upright companion and helpmate through this life which is so rich and full of different experiences may the Lord bless all of you and I wish that you may all be protected through God’s all wise hand and guidance. God bless you all
Your Brother and friend