54. Blickar framåt.

Boggån har idag inget stort vattenflöde. Det händer bara vid snösmältning och kraftiga regn. De stora myrarna i öster kan inte längre magasinera vatten, som de tidigare gjort. Man var så oerhört beroende av hö för kreaturens skull. Det var de, som skulle föda familjen på dessa kalla breddgrader, där inget annat växte förutom potatis. Man kände sig därför tvingad att dika ut våtmarkerna, som då förvandlades till slåtterängar. Dylika ingrepp har dessvärre orsakat sjunkande grundvattennivå. Detta är ett av den nya tidens problem, ett annat är svårigheten att hålla öppna landskap.
Kulturmarkerna runt Bogggården håller på att förslyas. Naturen tolererar inga tomma ytor. Huggs ett lövträd ner, genererar stubben näst intill ett hundratal nya skott. Besparingsskogen skjuter till medel för röjning, men det blir kortvarig effekt utan betande djur och höskörd. Naturen tar tillbaka det som en gång odlats upp med stor möda.
Intill den gamla häxbränningsplatsen har Märbäck fått en ny, rykande och högljudd industri. Var det detta som det ålderdomliga, stiliga paret ville varna för, när de promenerade förbi med en blombukett släpandes efter sig i ett snöre? Hur mycket slitage tål ett blomblad och hur mycket klarar naturen?
Sigges dotter och dotterdöttrar har nu övertagit ansvaret för Bogg-gården. De ser precis som Axel och Sigge vad som behöver göras. Slitet byts ut. Dr verkar leva efter Boggsläktens gamla valspråk: Al og Uld war inge kaller. Det är viktigt att göra sitt bästa, men man måste inte alltid göra, som man alltid gjort. De har öppnat ett galleri i lidret med hantverks- och konstföremål. De håller svampkurser och köper upp svamp. De hyr ut till turister. De planerar för fårhagar. Ideerna tar aldrig slut.
Bogg Maria ler nog i sin himmel och önskar:
Lycka till!

53. Åldermannen förtäljer.

Gåsvarv har sin egen ålderman, Lid Gunnar Eriksson. Han om någon har kännedom om bygden. Vid samtal visar det sig, att även han tillhör Spjutsläkten. Hans mormors far, Spjut Olof Svensson, och Monas morfars far, Spjut Anders Svensson, var bröder. Båda ärvde gårdar i Gåsvarv, gårdar som egentligen inte kunde föda en familj. Inägojorden var alltför liten och det var ju den, som skulle föda en ko eller två, som i sin tur skulle föda familjen.

Vid storskiftet hänvisades båda bröderna, men var för sig, till andra hemman i Skinnarbodarna. Spjut Olof Svensson vägrade finna sig i sådant beslut. Han och familjen blev kvar i byn. I kyrkböckerna är han registrerad som handlaren i Gåsvarv. Möjligen låg Olofs gård ovanför Kettisgården. Kvar finns ett härbre vid järnvägen, ovisst om det tillhört just denna gren av Spjutsläktet.
Anders gård låg öster om Kasgården uppe vid skogen. På Grötgården i Gåsvarv ska det emellertid ännu finnas ett gammalt stall, Spjutstallet. Kan det ha tillhört Spjut Anders Svensson en gång?

Enligt Boggs utsago flyttade Spjut Anders Svensson med sin familj till Grötby I Skinnarbodarna. Husen ser inte ut att vara så mycket mer än 130 år gamla. Knuttimringstekniken liknar Bogggårdens bagarstuga. Var det så, att en timmerman, som specialiserat sig på laxknutar, fick uppdrag i storskiftets kölvatten? De, som tvingades flytta ut i skogarna, måste ju ha tak över huvudet. Kanske Anders kom till en helt nytimrad gård! Inte undra på, att han tyckte, att han skulle bo kungligt. Gården fick troligen namn efter Anders Svenssons hustru Gröt Kerstin. Grötgården i Gåsvarv lär även den vara uppkallad efter denna kvinna.

Inför storskiftet var tanken den, att så många hushåll skulle utlokaliseras till Skinnarbodarna, att man inte längre skulle kunna kalla det för fäbodar.Det fanns t.o.m. planer på en skola. Det här slog aldrig in. Skinnarbodarna kom inte med i förteckningen över byar i Älvdalen. Många barn föddes där ända inpå 1900-talet, men allt registrerades under Gåsvarv. Vi lär därför aldrig få reda på, om Gröt Kerstin födde några av sina barn på Grötby gård.

Enligt Skansvakten för år 2003 nr 88, fanns det sju ladugårdar i Skinnarbodarna på 1930-talet.
Lid Gunnar känner till gårdarna:
Grötby med Anders Svensson, senare Spjut Anders och Bogg Anna och därefter Anna och Torsten Åhs.

Spjutgården med Spjut Karl Larssons stora familj på tretton personer varav elva barn. Tre av sönerna emigrerade till USA. En av sönerna gifte sig med en kvinna född i Anundsjö. Paret fick en dotter, Flora, som gifte sig med Piper Johan från Leksand. Deras son bor i föräldragården i Gåsvarv. Flora, Gunhild och systrarna Bogg var mycket goda vänner.

Nylanderbock Nylanders fäbod, såldes till en ensamstående dräng, Malungs Elias. Gården revs senare.

Hinsgården med Edmund Andersson.

Stenis fäbod med syskonen Ivar, Gunnar och Birgitta.

Spjut-Lars-gården ligger i början av vägen till vänster.

Mitchellgården ligger så högt på vallen, att man blickar ner på alla gårdar. Bonden kallades därför Skinnarbodkungen.

52. Eftermälen, Åhsgårdarna och Navardalens historia.

Fortfarande dyker det upp historier om släktena Bogg och Spjut. Berättelserna har gått i arv i flera generationer och plötsligt väckts till liv, där de legat och slumtat i människors sinnen.
Åhssläkten, en gren av Bogg kallade Bogg Maria för moster, eftersom hon och Bogg Anna var systrar. De bodde grannar och var gifta med de två bröderna Spjut. Bogg Anders, Annas make hade också brevkontakt med brodern, den utvandrade Spjut Swen. Varken Anna eller Anders hade hälsan helt i behåll och detta hade Swen kännedom om. Paret fick två barn, en son och en dotter. Sonen var lång och imponerande , medan dottern var liten och späd. Swen kände ansvar för sin svenska brorsdotter och erbjöd henne en biljett till Amerlka. Han ville ge henne en ny chans, precis som han själv en gång fått möjlighet att börja om på nytt.
Lilla Bogg Anna kom aldrig iväg. Hon blev Gåsvarv trogen hela sitt liv och verkade som bondmoran i Åhsgården. Den byggdes av Torsten Åhs, Annas man. Paret fick fyra barn. Idag är det bara den lilla ursprungliga Spjutgården vid vägen, som är kvar i Åhs ägo. Där bor Anders och Astrid Åhs.

I Åhs- familjerna har man alltid hållit liv i berättelserna om släkten. Den enormt stora utskogen i Rotendalen hade Bogg Erik tilldelats efter storskiftet, men vad hade sedan hänt med den? Hade han sålt till ett skogsbolag? Och varför hade det skett?

Tiderna förr var fruktansvärt svåra. Många fick sätta sig i skuld för att överleva. Man kunde få varor på kredit, men förväntades betala senare, när t.ex. skogsarbete skulle avlönas. Handlaren själv kunde även han gå i konkurs.
Utsäde t.ex. måste man ha och det var en verklig bristvara under många eländiga missväxtår på 1860-talet.
Mellan 1770 och 1870 fick 1200 personer i Älvdalen lov att bege sig ut på handelsfärder till Norrland. En del blev nyodlare däruppe. Andra sålde laggkärl eller annat och många barn föddes utsocknes. Åtminstone Fem barn i Älvdalen hade Anundsjö som födelseort.

Vid storskiftet hade Bogg Per fått Navardalen som fäbod. Huruvida han även byggt upp den, vet ingen, men det är knappast troligt. En del av stugorna är mycket gamla. Eldhuset är från 1700-talet även ladan, som flyttades till Helgas och Pers sommarställe. Det var här vid Navran, som Bogggårdens djur tillbringade sommarmånaderna.
Grönskan kom senare hit upp, eftersom det ligger så högt. Man fick alltså vänta med flytten, tills betet växt till sig. Djuren behövde också träna upp musklerna efter stillaståendet vintern igenom.
Vägen var lång, mellan tre och fyra mil. Många gånger måste man rasta och ibland fick man även lov att övernatta längs stigen. Det skedde vid Lunnkrok. Där fanns en bro, byggd 1980.
Socknen hade sen utminnes tider mängder av både hem- och långfäbodar i det här området. Det var svårt att ta sig fram längs vattudragen, som låg i djupa dalar. Bergssluttningarna ner mot bäckar och åar var branta och svårframkomliga. Det var på högre liggande områden, som man kunde komma fram. Där fanns ett virrvarr av klövjestigar. En del liknade stambanor, eftersom de sträckte sig ända över landskapsgränsen. 1898 fanns det dock väg förbi Ljuätbjärr, ett mycket brant berg längs Rotälven. Från Lunnkrok tog Gåsvarvsfolket med fläd,djur förmodligen av mot väster till den gamla stigen mot Kärinbergs fäbodar och sedan mot nordväst förbi Bosselberg och Långbovallen. Därifrån kunde man nog se både Aspvasslan och Navardalen. I ännu äldre tider uttyttjades måhända Loka- Risbergs gamla klövjestigar.
Bogg Erik sålde ut större delen av fäbodstället. Det var långt borta från hemgården och ansvaret för djurhållningen kunde inte delas med andra. Ensamheten var påtaglig. De nya tomterna lär ska ha löpt parallellt över skiftet och priset var inte högt, åtta kronor remsan. Lantmäteriarbetet skulle han själv bekosta. Vinsten försvann. Det blev en förlustaffär. Andra skulder skulle kanske också regleras. Upprustningen av hemgården efter storskiftet måste ha kostat.

-Ett skifte däruppe längs Rotnan kunde väl inte vara värt så mycket, men det täckte nog de lånade pengarna. Bogg Erik funderade men hade kanske inte så mycket att välja på.

Ska man tro den utskurna historien på svepasken, som låg i skafferiet, hade Bogg Erik fäbodställe i Svartberg, även Bogg Per före skiftet. En bouppteckning skulle ge svar.
Idag har Sigge köpt tillbaka den gamla fäbodtomten i Navardalen, som med tiden gick släkten ur händerna. Han har även renoverat timmerbyggnaderna.

51. Samarbete och Sigges fortsatta ansvar.

Boggsläktens alla familjer samarbetade i många år vid skördetid. Från början gällde det såväl hö som potatis.
Sigge hade tidigt köpt en traktor, Grålle, som verkade ha evigt liv. Till den kopplades en potatissprätt, som gjorde jobbet. Manskapet behövde bara plocka i hinkarna och hälla ut det på det välvda flaket.
Så länge Axel var verksam fick alla potatisodlingar lov att eftergrävas, för det hände, att potatisar blev kvar i jorden Och sparsam skulle man vara med naturens resurser.
Alla i hushållen deltog i arbetet under den här dagen, t.o.m. barnbarnsbarnen.
Det gällde att pricka in en solig dag, eftersom potatisen måste eftertorka ute, innan den bars ner i jordkällaren. Det här skedde enligt bondetraditionen i mitten av september. Erikdagen var en lämplig dag att sätta potatis. Alla hjälptes åt den gången också.

Sigge finns fortfarande kvar i sin del av huset i Gåsvarv. Han sköter uppvärmningen på vintern och gräsklippningen på sommaren. Han ser och hör inte så bra som förr, men via telefonen kan man fortfarande föra intressanta samtal med honom om gamla tider. Ibland behöver han hjälp för att avsluta sina berättelser, men det är svårt att ta lyran. Man måste leta i gräset och bland buskarna, innan bollen blir helt övervuxen.
Sigge känner till i vilken gård brodern till Gröt Kerstin Olsdotter bodde. Den ligger i södra delen av Brunsberg, alldeles i början, en liten stuga på vänster hand ner mot älven, 100-200 meter från vägen. Det var kanske hit till sonen, som de gamla Grötföräldrarna flyttade från Loka.

50. Till glädje och tröst.

Gåsvarv hade en egen järnvägsstation och i den en egen poststation. Den var öppen vissa tider på dagen, i alla fall varannan dag , då Mora Tidning utkom. Övriga tidningar såldes av kolportörer, rättare sagt pojkar, som ville tjäna en liten slant. Boggården höll sig med VI-tidningen, en konsumenttidning och Såningsmannen av religiös karaktär. Axel tyckte också om att läsa serien om Kronblom; Maria höll sig till Bibeln.
Livet kan göra en människa mycket fundersam och så var det nog med Maria. Egentligen skulle hon ha haft ytterligare ett barn, en son. Han dog, innan han fyllde ett år, på grund av lunginflammation, sa man. Luftrören hade rådbråkat många i Boggsläkten och inom två år hade Maria mist en älskad broder, båda föräldrarna och denne lille son. I kyrkböckerna finns tbc noterat.Men så hände något märkligt. Det var åtminstone, vad Mona trodde, sedan hon vuxit upp på Ehrners gård i Kyrkbyn. Varför hade just hon fått så mycket tid och så många saker av sin kära mormor?
Den döde sonen hade fått namnet V-erner och dog på Monas födelsedagsdatum drygt tjugo år tidigare. Barnbarnet kom förvisso till tröst åt en varm men bedrövad kvinna på Boggården.
Tiden går alltid vidare med glädje på den ena sidan och sorg på den andra.

49. Kvinnoöden.

Äldre har så många fler minnen än de yngre, men de flesta är så alldagliga, att man inte tycker att de är värda att berättas. Sådant förblir bortglömt.
På gamla dagar satt Maria ofta vid skrivbordet och tittade norrut ut över dammen. Ljudet från forsen hördes ända in och hon tyckte säkert, att det var fridfullt att sitta där och tänka. Så mycket bättre hon hade fått det. Inga innanfönster behövdes sättas in. Det var varmt och skönt inne. Pannan fungerade utan besvär och oljan var inte dyr.
Maria spanade mot vägen. Det var länge sedan, Helga kom på besök och det var länge sedan, hon hade det kära bestyret i ladugården. Förr kom åtminstone Tull-Fina in och ville köpa lite mjölk. Fina bodde ensammen i stugan norr om Hållkitt och det var bara femhundra meter mellan gårdarna. Väl inne hos Maria, satte hon sig vid köksbordet iklädd kappa, mössa och tumvantar. Hon fick vänta en stund medan mjölken mättes upp. Sen betalade hon kontant, kanske tolv öre för litern.
Fina eller Elin, som hon också hette, hade även hon haft kor. Mot kvällskvisten gick hon till sommarladugården bredvid Skinnarbodvägen och kulade hem sina djur. Hon hade inbyggd resonans och de invecklade melodislingorna hördes långa vägar ut äver dalen.
Maria och Fina brukade unna sig en pratstund. Man kan undra, vad de sa. Kanske kom de ihåg "Painer" och "Sultenrå", Pinan och Svältstenen. Det var två, små, ingärdade slåtterytor. Den första låg vid den övergivna Grubbgården, den andra innanför Gröthols skiftesgräns i Skinnarbodarna. Det luktade om namnen: Arbete, slit, hopplöshet.
Inte undra på, att det var tre från Skinnarbodarna och 45 från Gåsvarv, som emigrerade under den eländiga tidsperioden.
De gamla kvinnorna mindes och samspråkade om, vad folk sagt och gjort i många årtionden.
Familjen i Grubbgården flyttade söderut till Stora Tuna. De gick i konkurs och kvinnan, Grubb Maria, blev änka ganska tidigt i livet. Hemma i Gåsvarv hade hon visat sig vara viljestark och konkurrerat med karlarna om forkörning. Nu fick hon en ny utmaning. Hon försörjde barnen som mjölkerska i Stjärnsund. Det var på statarnas tid och man talade om den vita piskans drivkraft, mjölkning både bittida och sent.

48. Sytlampan.

Bogg Maria klippte sig aldrig. När hon gick och lade sig på kvällen satte hon på sig ett flanellnattlinne med krage och lång ärm. Hon löste hon upp knuten och flätan föll då ner längs hela ryggen. Håret räckte ända ner till midjan.
Hon sov i lillkammaren bakom köket, inte i den gamla schaggsoffan i grön, röd plysch, utan i en dyscha med utdragbar extrasäng. Det var där Mona kunde ligga bredvid sin mormor, de gånger hon stannade över natten.
Maria hade många tankar i sitt huvud. Hon ville berätta för sitt barnbarn, om sådant hon varit med om i livet . Det hade ju förändrats så mycket, att hennes upplevelser nästan inte var trovärdiga. Idag fanns det målarböcker för barn, själv fick hon rita på rimfrosten. Men hon var inte bitter.
Det var Sigge, som skötte om gården nu, när Axel blivit gammal. Taken behövde renoveras. Pörten var gammal och eldfarlig . Nu fanns det takpannor.Sigge var också vaksam och klok. Han såg vad, som behövde göras. Det gamla fick vika för det praktiska och moderna.
Men en del ting var så gott som heliga för Bogg Maria. Hon hade en liten gömma i skafferiet, hennes domäner. Där stod Boggårdens gamla sytlampa. Det var kvinnors sak att "syta", att sköta om spädbarnen. Det behövdes dag som natt. Och natten vintertid var mörkare på den tiden. Man kunde nästan drunkna i stjärnhimmelhavet, när man tittade upp i skyn. Inomhus fick Boggårdsmoran tända en liten fotogenlampa. Den var gammal och hade varit med om mycket genom generationsskiftena. Någon hade tätat den i skarven mellan grönglaset och mässingsdelen. Det var med hjälp av någon form av kitt, kanske linolja blandat med krita eller kalk.
Tänka sig, Bogg Maria hade själv blivit ompysslad i den lampans sken, liksom hennes pappa på sin tid.
Bogg Maria låg där i mörkret och funderade. Nästa dag skänkte hon bort den till Mona.

47. Sova skönt.

Bogg Maria var fjorton år yngre än sin man. Han hade varit praktisk och ansvarstagande, men generna ville något helt annat med åren. Axel utvecklade demens liksom sina bröder,även om den inte var av svåraste sort.
Hur många gånger hade han inte stigit upp tidigt och gjort upp eld. Den här morgonen ordnade han med veden, öppnade bak ugnsluckan och tände på, i elspisen. Maria hade sinnesnärvaro och förhindrade även denna katastrof.
En dag föll Axel och bröt lårbenshalsen. Han kom till sjukstugan, där han blev liggande och fick lunginflammation, sonen Axel var hos honom den sista tiden. Fadern vaknade till en kort stund och sa på mål:
-Det är skönt att sova.
Han vilade bara. Allt var lugnt och stilla. Han klagade inte över smärta. Han bara gled iväg.
Axel var en stor man, som arbetat hela sitt liv och aldrig givit upp. Födelsedagarna firade han med att cykla upp till byn. Där klippte han sig och besökte dottern, sedan hon bosatt sig där efter giftemålet. Vid ett tillfälle hade han häst och trilla, ett långt flak med fyra järnskodda trähjul. Hästen var ryktad och fin, försedd med flugfösande läderremsor, som täckte hela den långa kroppen ner till marken. De dansade runt hästen, när han var i rörelse. Barnbarnet Mona fick följa med tillbaka som bakfora.

46. "Föstövkuvorn", farstukammaren.

Boggårdens största rum hade efter renoveringen i slutet av fyrtiotalet fått nya möbler, matbord, vitrinskåp och bäddsoffa med bord och fåtöljer. Den öppna spisen behövdes inte längre, när det fanns element och vattenburen värme.
Annat var det förr, när Bogg Anna och Spjut Anders bodde där och väntade på, att Axel skulle hjälpa dem att bygga upp deras nya hemman. Anders var reumatisk och hade svårt för att röra sig. När han blev äldre, satt han sommartid utomhus på en stol och hoppades på en pratstund med någon, som hade vägen förbi. Bilar passerade inte ofta. Det var så här man roade sig, om man mot förmodan hade någon fritid.
Utvecklingen gick inte att hejda. Radion, en kompakt apparat, hade stått i köket i tio, tjugo år. Nu fick den konkurrens. Kammaren blev TV-rum. Sittplatser fanns det. Släkt och grannar radade upp sig längs väggarna. Bogg Maria höll rena rama biosalongen.
Söndag förmiddag fick Maria vara ifred. Hon satte sig då andaktsfullt på en köksstol nära TV-n. Det var gudstjänst och självaste kyrkan hade plötsligt kommit ända hem till Boggården. Hon satte handen bakom örat för att höra bättre.

45. Julen.

Så länge Maria levde samlades familjen omkring henne under julaftonen. För det mesta var detta en helt vanlig arbetsdag. När den äntligen var till ända, åkte Kyrkbyfolket med taxi till Gåsvarv. Alla hjälptes åt. Potatisen skulle skalas och kokas liksom gröten. Skinkan skulle gratineras, sillen läggas in, diverse syltor skäras upp och tårtan garneras.
Barnen tog hand om granen och dekorerade med flaggor och kristyrfigurer. Stearinljusen klykades fast, även tomteblossen. Bordet förlängdes och dukades med finaste linnet och den underbara servisen i blått och rosa. Det viktigaste av allt var gammeltomten i trä, som höll ett ljus i varje hand. Han skulle stå mitt på bordet, så att alla kunde se honom, för nu var det jul.
Bordet fullkomligt dignade. Det tog tid att ta sig igenom alla rätter och tomten lät vänta på sig. Han behövde något under västen, för det var kalla vintrar på den tiden. Till slut kom han dock. Givmild var han och han hade glimten i ögat. Maken till tomte har få träffat.
Visst hände det, att en och annan jul var snölös och ibland tog det eld i julgranen, men alla, som ville, fick var med.

44. Lyckoklöver och inristningar.

Alla markskiften delades upp mellan barnen och Sigge övertog själva gården. Det var de gamla föräldrarnas vilja att detta skulle ske, medan de ännu var i livet.
Det blev en tid för eftertanke. Maria tog fram sin gamla bibel. Hon ville visa dotterdottern, vad hon gömde där. Det var många torkade och pressade fyrklöver, lyckobringande hemligheter, som man kunde ta fram, när man behövde.
Mellan några blad förvarades även ett bokmärken, två knubbiga änglar, som dansade runt med varandra. Det var det vackraste, man kan tänka sig. Numera hänger de inramade på Helgard.
En dag gick Maria in i sitt jättestora skafferi för att hämta en svepask, Boggårdens äldsta föremål.Det ville hon ge bort till sitt barnbarn Mona-Lisa. Asken saknade lock men var försedd med en utskuren och svårtydd text. Dalrunor var blandade med vanliga bokstäver. I botten stod det: L M S 1832.Runt asken var följande text inskuren :L M S AFWER GÄT I SWARBERG I 5 SUMRA IAG TAKKAR DIG GUD FÖR NÅDE DAS AFWER GÄT EN SAMAR I SWARTBERG. Det rörde sig alltså om två personer, dels LMS ,dels DAS. S står säkert för son, t.ex.Matsson och Andersson.AFWER= har GÄT=gäta,vakta boskap SUMRA,SAMAR=sommar,somrar
Somrarna hade säkert varit ensamma och arbetssamma. Gätkallen ( boskapsherden), mannen, fick lov att följa boskapen i skogen på grund av olika faror. Det behövdes därför en man,en Andersson, ingen Andersdotter. Under tiden skulle något uträttas. Man skar i smörasken eller tillverkade räfspinnar och annat nödvändigt. Men Gud hade varit nådig. Allt hade gått bra. Man var tacksam.

43. Om svåda, åvatten, kor och medicin.

Bogg Maria närmade sig de sjuttio. Barnen hade alla egna familjer. Allt kunde inte längre gå i gamla hjulspår. En vacker dag när barnbarnet kom per cykel från Kyrkbyn, var inte Böna och Plätta där. Hur kunde hon, mormor, vara så grym. Kossorna var sålda, sa man. Det var stor sorg, men sår läker och det var nog inte värst för Mona, som hon hette.
Maria anpassad sig åtminstone utåt och var lika vaksam som tidigare.
Ångloken kom och gick efter schema och somrarna var alltid torra oc varma. Minsta gnista kunde tända den torra ljungen, som växte längs banvallen. Och en dag hände det. Maria spanade österut och upptäckte den stigande rökslingan. Hon fyllde en hink med vatten vid dammen, tog tag i barnets hand och småspringande kom hon snabbt fram fram till svådan och lyckades snart släcka ännu en brand.
På ett sätt var allt sig fortfarande likt på Boggården. Vattnet flödade i Boggån och strömstaren satt där på en sten och vippade upp och ner. När den trodde sig vara obevakad, störtade den genom forsen till sitt bo. Han var alltid elegant klädd i svart och vitt som i en frack.
Laxöringen vandrade upp och ner i ån genom sin särskilda passage vid sidan om dammen och i djuphålen kunde de växa sig ganska stora. Alla Bogg-generationernas barn hade metat där med mask och hemgjort spö av en slank ungbjörk. Lekar hade också ärvts och leksaker fanns överallt, bara man hade fantasin och tålamodet. Pinnar blev gärdesgårdar och bås. Kottar blev både hästar och kor med stickor till ben.
Djuren var viktiga för överlevnaden, kanske viktigare än allt annat. Bogg Erik, som anlagt Boggården hade kanske byggt ladugården först av allting. Det är möjligt, att familjen tillbringat de första åren där tillsammans med djuren. Det var i alla fall inte ovanligt, att man fick lov att göra på detta vis för värmens skull. Men hälsosamt var det inte med denna tjocka och kväljande luft. De fick bara två barn. Flickan blev inte gammal och brodern Bogg Per, Marias far hade enligt kyrkoböckerna bronkit.
Boggmedicinen var ett begrepp i hela socknen. Bakgrunden är inte känd, men skulle möjligen första gången ha förskrivits till Per eller sonen Per , som båda hade problem med luftrören. Receptet är sen länge bortglömt. Man blandade det hela manuellt på apoteket i Östäng. Sigge minns ännu smaken. Medicinen var god, söt, kraftfull och verksam. Inte undra på att ryktet om dess förträfflighet spred sig.

42. Renovering och isdammar.

Huset moderniserades, isolerades och byggdes till. Det var funkis som gällde, raka linjer, slätt och lättskött. Spröjsfönstren försvann, takutskotten och knutarna sågades av och timret gömdes under lockpanel. Trappan upp till vindsvåningen blev kvar men flyttades och ledde nu ner till källaren. Köket fick elspis, mängder av både under- och överskåp, stort skafferi och moderna möbler. De gamla lyftes ut i tröskladan. Västra delen förvandlades till Axels sovkammare. Det gamla lantköket var som borta.
Ännu växte det majvivor uppe vid sommarfjöset på de gamla kolbottnarna och nere vid älven blommade pälsklädda mosippor tidigt på våren.På försommaren täcktes alla slänter av en matta med liljekonvaljer.
Vissa år gick älven upp med rasande fart. Vid älvkrökarna brakade isflaken rätt in i skogen och packades halvt stående som dominobrickor tätt, tätt. Djungeltelegrafen om fenomenet gick mellan gårdarna. I Sigges lilla Folka trängde man in sig och sen bar det av till Oxberg och Järnvägsbron. Alla stod där. Med skräckblandad förtjusning höll man sig i räcket. Ismassorna törnade i full kraft mot fundamenten och hela bron skakade och darrade.
Hade man sett detta, var det svårt att förstå, vad morfar Axel berättade: Som ung hoppade han på isflaken om vårarna. Ibland gick det bra, ibland blev det en miss. Då blev han våt och iskall. Det var så han blev reumatisk. Undrar om mamman såg det från ovan och höll honom över vattenytan med sin hand.

41. Efter kriget.

Utvecklingen hade mer eller mindre stått stilla under det stora kriget. Importen var strypt och det var inte möjligt att köpa vad som helst. Bananer t.ex. fanns inte i affären och pojkar med bildrömmar fick lita på egen kraft och påhittighet. Olle Wallin från Blyberg byggde helt enkelt en egen kärra. Automatiken fungerade och designen var extrem, lång, låg och sportig. Det enda som var beklagligt var, att karossen fick lov att konstrueras av masonit. Plåt var en omöjlighet. Bilen finns fortfarande och förvaras i ett uthus i Blyberg.
Men, sådan var situationen och skogens barn hade också drömmar, teknik och påhittighet. De var inte beta. Boggårdens söner skulle minsann renovera sitt barndomshem. Det gällde centralvärme, källare, varmt och kallt vatten, badrum, bättre elnät, telefonjack.
Man fick tillfälligt flytta ut i bagarstugan. Sönerna hade nog någon ledighet för detta under sommaren och Sigge bodde hemmavid. De baxade upp hela stugan, grävde och sprängde under huset, göt golv och källarväggar. In kom en enorm järnpanna för ved och olja. Badkar kunde man inte köpa på marknaden, så man fick göra ett eget med kakel som en liten swimmingpool. Det här tog flera år och i ärlighetens namn får man tillstå, att det var Sigge som slet mest. Han hade gift sig med Elsa och hoppades på egen familj. Elsa var praktisk, kunnig och klok. Hon hade dessutom legitimerat sig inom lanthuhåll på Skeriol, folkhögskolan i Mora.

40. Slåtter.

Vid slåttertid kom alla Boggbarnen hem för att hjälpa till med skörden. Maria bakade bullar, stekte bondmunkar och bredde smörgåsar, kokade kaffe och packade koppar och fat i stora korgen. Sen tog hon den i ena handen och kaffepannan i den andra och traskade iväg till Hållkitt, som var den yttersta norra gränsen. Barnbarnet fick hålla i ena sidan av korgen och var nöjd med, att hon så fick hjälpa till. Det fanns många smultron att plocka efter ängskanterna, när de vuxna tog en välbehövlig rast. Men de vackra ängsblommorna var borta. Kvar fanns bara en vass stubb efter gräset och det var inte nådigt att gå på den.
Man slåttrade på många andra ställen också, nere vid älven och långt uppe i skogen, där det låg nyodlingar. Här fanns det även småstugor att rasta i, rester efter gammal fast bebyggelse. Folk hade sen lång tid tillbaka levt på ställen, som man kan tycka var omöjliga boplatser. Boggån rann genom Sågänget. Här uppe var den liten, nästan som ett dike. Men vattnet var underbart att dricka, särskilt när man hade en morfar som Spjut Axel. Själv drack han ur hatten och till barnbarnet rev han av en näverbit, formade den till en strut och trädde på en uppsprättad träpinne som handtag. Gissa, om det smakade och gissa om det vimlade av laxöringsyngel i bäcken. Detta var på den gamla goda tiden, när naturen var mer ursprunglig och ren.

39. Lövtäkt och stillning.

Många lövträd har en otrolig förmåga att vilja överleva. Hugger man ner ett träd, kommer stubben att skicka ut skott i stor mängd. Ut växer ganska snabbt ett helt buskage. Maria förstod att utnyttja naturens egna resurser. Ofta tog hon med lillflickan på ett kort strövtåg, stannade vid några grenar och repade av löven. Även en liten människa kunde vara behjälplig. Mormodern förde ihop förklädet och höll fram det, så att det blev som en korg. Här rymdes mycket löv, som passade bra till stillning vid mjölkdags.
Nu var det bara två kor i ladugården, Böna den snälla och Plätta den svåra. De var båda fjällkor. Juvren tvättades och torkades. Den låga träpallen kom fram. Bleckhinken skulle klämmas fast mellan knäna och små fingrar försökte få fram en liten stril. Böna stod där tålmodigt, även Maria. Efter en stund tog hon över, satte sig lugnt till rätta och lutade pannan mot den varma djurkroppen. Det stod inte på förrän man hörde strilandet och idisslandet. Det var fridfulla ljud.
Men även snälla kor blir ibland bångstyriga och går i sin. Den lilla, tunna Bogg Maria hade bara ett val. Det var till att vandra iväg de sex kilometrarna med kossan i band. Det var lika långt tillbaka. Ingen i Gåsvarv ägde en tjur. Det var på västsidan, de verkliga bönderna fanns. Härifrån utvandrade heller inte lika många.

38. Mormor Bogg Maria.

Bogg Maria var generös mot sitt barnbarn och lät henne följa med, när korna skulle skötas om. Hon hade själv lärts upp av de äldre. Men allt hade inte varit av godo. Det var nödvändigt att bryta torv från de stora myrmarkerna i öster. Den hackades upp, delades och lades i hässjor för att torka. På vintern fraktades torven hem till gården. Det skulle bli strö till korna, så att de hade det torrt och gott i sina bås. Det gällde att vara snabb vid hackmaskinen. Maria hann inte undan med ringfingret. Den nedre delen var borta för tid och evighet. Fingertoppen blev rund och len att smeka, men det gjorde ont i barnahjärtat, för det var synd om mormor och hon bar inte sina vigselringar. De fick ligga i samma skåp som lösgommen.
Klänningarna, som Maria använde, var alltid hemsydda med lång kjol i våder, avskuren vid midjan. Blusdelen var knäppt fram med många knappar och försedd med liten krage. Ärmen var förstås lång. Färgerna var mer än diskreta, grå eller blå. Blommönster var det aldrig tal om, bara smala ränder eller rutor. Huvudduk, knuten i nacken, var på något sätt obligatorisk. Alla kvinnor hade det och frisyren var också likadan hos alla, långt hår, aldrig klippt, flätades och rullades runt till en knut. Det var nödvändigt att vara aktsam om kläderna och skydda sig mot fläckar och smuts. Alla, både gammal och ung, hade därför förkläde, oftast midjelångt och knutet bak i ryggen.

37. Morfar Spjut Axel.

Axel blev alltså morfar och farfar och fann sig väl i rollen. Han var den enda i gården som sjöng och det på ett alldeles säreget sätt. Det förstod till och med det lilla barnbarnet. Det var ingen vanlig tonskala. Det rörde sig om kvartstoner och sångerna var rena rama berättelserna, kanske skillingtryck eller gamla psalmer.
Vem sjöng för honom när han var barn? Musiklös hade han i varje fall inte varit. Han hade haft tillgång till inre bilder, fantasi. Det ligger en överlevnadsstrategi i detta. Man klarar så mycket mer än man tror, vad hade inte Axel utstått och åstadkommit?
Vid köksbordet ritade han ibland bilder för att roa sitt barnbarn. Det var springande hästar med en flygande man och svankiga ryggar. Det här måste han ha gjort många gånger förr, otränat gör man det inte. Det låg nog en innerlig önskan, en brinnande längtan bakom detta. Han och hans bröder ville säkert redan som små bli bönder med egen häst, en maktsymbol i människans historia. Han tog upp dotterdottern i knäna och lät henne skutta upp och ner i takt med ramsan: Så här rider herremän, så här rider herremän. Så häär lufsar bönder, så häär lufsar bönder.
Knät rörde sig upp och ner. När han kom till "bondemeningen" miste takten hälften av farten.

36. Grisen.

Bogg- gården hade genom tiderna haft många olika djurbesättningar, häst, kor, får, getter, höns. Alla de här djuren hade en synlig plats och fanns med på ett hörn, när amatörkameran var framme. Grisen var ett undantag. Kultingen köptes späd av någon kringresande och levde sitt liv helt vid sidan om. Söder om stallet fanns en djup ravin passande till stian med egen förgård. Ingen kunde ana att det där fanns något levande. Ravinen var så djup, att man måste gå nära inpå för att se. Men Bogg Maria glömde aldrig sina djur. Hon bar vatten, skulor och kokt potatis nedför den branta backen och fyllde på i trähon utanför kätten. Grisen, som vilade inne på sin halmbädd, vaknade och störtade glatt grymtande ut genom öppningen med dess förhänge av säckväv. Han glufsade med god aptit i sig allt på nolltid och tyckte sen om att bli borstad på ryggen med en björkviska, som Maria sedan barnsben säkert gjort i hundratals exemplar.
På senhösten någon gång försvann grisen helt plötsligt och Spjut Axel spisade snart stekt potatis med rimsaltat fläsk .Det här var allför svårtuggat för Maria, som bara serverade sin äkta make sådan lyx. Där satt han vid köksbordet med sin vassa, smala kolstålskniv och skar av fläsket, som han spetsade och förde till munnen. Han var hemmansägare nu och hade fortfarande kvar några tänder. Äldsta barnbarnet stod där och funderade.
Sigge kommer ihåg den tid, då inte alla grisar föddes skära. "Baskermössan" var annorlunda och en särskild fläck hade placerat sig över ryggen. Den var både svart och rund och precis i storlek som en , just det, baskermössa. Han bodde under lidrets golv och hade en egen barnahage i fyrkant mot väggen. Om hösten blev det för kallt att vistas ute på natten, så han fick flytta in till eget bås i ladugården. Det här höll han noga på och man behövde aldrig truga honom. Han hittade alltid vägen in på egen hand.

35. Lax, bad och stenkakor.

Vid midsommartid vankades det alltid färsk lax på Boggården. Den fångades med kastspö.
Det här var på den tiden, när det inte fanns en enda kraftverksdamm i älven. Det var inget kallt bottenvatten, som trögt flöt förbi, utan älven var strömmande och livfull. Vattnet längs stranden var mjukt och ljummet under sommarveckorna. Länsen ett stycke ut i vattnet skulle hålla flottningstimret ute i strömfåran men blev också en slags trygghetsgräns för de badande. Alla var inte simkunniga, trots att de levde hela sitt liv vid vatten. Bröderna Bogg var undantagna.
Ibland blev det picknick med vevgrammofonen. Karl Alfred Boy hette en skiva på 78-varvarna, en stenkaka. Man lyssnade på den grova, hesa basrösten och skrattade gott. Pojkarna tränade också engelska med hjälp av vinylskivor. De var inte sena att lära ut till sin lilla systerdotter: Yes box alright. Så skulle man säga, om man ville vara modern. Och det ville man ju.