Döttrarna var s.k. hemmadöttrar, så länge de var ogifta. De hjälpte naturligtvis till på gården och hade i övrigt skilda intressen. Broderier var något, som låg i tiden. De kunde vara monogram eller blommor och blad som syddes på allt från små bröd dukar till draperier och gardiner.
Den yngsta var mycket intresserad av klädsömnad och fick gå en tre veckors kurs uppe i Rots by. Därefter var hon färdig sömmerska och sydde både för eget bruk och andras.
Den äldsta bråddes mer på sin farfar och utvecklade ett affärssinne, som varade livet ut. Hon lärde sig väva som få, kände till alla gamla mönster och visste även, hur varpen skulle dras, för att mönstren skulle bli lika både på över- och undersidan. Det blev mattor, dukar, tyger till älvdalskjolen och annat. Anlagen fanns, energin stod på topp Och allting gick att sälja även på den tiden.
Eva, som hon hette, gifte sig med en man från Garsås. Bröllopsfotot ramades in och hängdes upp på väggen; Bruden hade vit klänning, slöja och pärldiadem. Blicken var sedesamt nervänd.
De nygifta flyttade in i bagarstugan. Från den lilla farstun klev man direkt in i ett stort kök med en enorm murstock av natursten. Här var det vedspis och bakom den fanns bakugnen med dubbla järnluckor. Skulle man baka fick man börja elda så smått, men man fick hålla på desto längre. Muren måste aktas så att den inte sprack. När den blivit uppvärmd höll den värmen både länge och väl. Det var i köket de unga tu levde, lagade mat, åt, sov. Det som inte fick plats i köket, kunda man förvara i det långsmala skafferiet. Det hade t.o.m. eget fönster, ett tvåbågs- med sex rutor.
Innanför köket låg kammaren. Det var ett ganska stort rum längs hela gavelsidan åt väster. Rummet värmdes upp med hjälp av en kakelugn,den var grön, gjord av von Knorring, kakelugnsmakaren från Orsa. Här hade mången frusen funnit tröst. Oftast var det timmerkörare eller möjligen en och annan forkörare. Hästen bodde i forstallet bredvid vedboden.
En gång blev en av karlarna rejält sjuk och Maria eldade i kakelugnen och skickade dit barnen med varm soppa. Det dröjde många dagar, men han tillfrisknade och var tacksam för hjälpen.
Nu stundade andra tider. Eva lät placera ett stort avlångt bord där inne i kammaren och beställde hem varor, som hon tyckte skulle behövas i stugorna. Hon la ut långa rader av knappar, skosnören, fabriks sydda långkalsonger, stoppgarner och annat säljbart. Många kom och man förundrades över, hur man tidigare klarar sig utan den moderna tidens påfund.
I köket satt den äkta mannen och tog hand om gubbarna. De spelade schack och trivdes i varandras sällskap. Det stod inte på förrän Erik, som han hette, vann ett mästerskap.
‘HOME DAUGHTERS’ AND WHAT ONE COULD DO IN A BAKER’S COTTAGE.
The daughters were called ‘home daughters’ as long as they were not married. They helped of course on the farm and had different interests. Embroidering was something to pass the time with. It could be a monogram, or flowers with leaves, which were sewn on everything from napkins to draperies and curtains.
The youngest daughter was very interested in dressmaking and went to a three weeks course in Rots village. After that she was ready as a seamstress and sewed both for her personal use as well as for others.
The oldest took after her father’s father and developed a business sense, which she used throughout her life. She learned to weave as few knew how, and was familiar with all the old patterns and even knew how the warp should be drawn so that the pattern would be the same both on the top and bottom. She made rugs, towels, cloth for Älvdalen shirts and more. She had the aptitude, her drive was at its peak, and everything was sold.
Eva, as she was called, married a man from Garsås. The wedding photograph is hanging on the wall. The bride had a white gown, veil and pearl tiara. Her gaze was lowered.
The newly weds moved into the bakers cottage. From the little entryway one came directly into a large kitchen with a huge chimney of natural stone. There was a wood stove and back of that was an oven with double iron doors.
When one was ready to bake, a small fire was built which was held for a long period. The chimney must be warmed up so that it didn’t crack. When it was warmed, it held the heat long and well.
The young pair lived in the kitchen, cooked meals, ate and slept there. That which could not be done in the kitchen could be set aside to do in the long narrow pantry. It had its own window – two arches with six panes.
Behind the kitchen was the day room. It was a fairly large room along the entire west gable side. This room was warmed with a ceramic stove which was green and made by Von-Knorring, a ceramic stove maker from Orsa. Many found comfort from the cold here – it was usually woodsmen or perhaps one or two travelers. The horses were kept in the first stall beside the wood shed.
One of the men became very ill, and Maria lighted the ceramic stove and sent the children with warm soup. His illness lasted several days but eventually he became better and was grateful for the help.
Soon times changed. Eva placed a large long table in the day room and ordered home goods, which she felt would be needed in the cottages. She laid out long rows of buttons, shoe laces, factory sewn long underwear, yarns and other saleable items. Many came and wondered how a person could have gotten by without such modern day conveniences.
Her husband sat in the kitchen and entertained the old men. They played chess and enjoyed each others companionship. It wasn’t long before Erik, as he was known, won a championship.
