54. Blickar framåt.

Boggån har idag inget stort vattenflöde. Det händer bara vid snösmältning och kraftiga regn. De stora myrarna i öster kan inte längre magasinera vatten, som de tidigare gjort. Man var så oerhört beroende av hö för kreaturens skull. Det var de, som skulle föda familjen på dessa kalla breddgrader, där inget annat växte förutom potatis. Man kände sig därför tvingad att dika ut våtmarkerna, som då förvandlades till slåtterängar. Dylika ingrepp har dessvärre orsakat sjunkande grundvattennivå. Detta är ett av den nya tidens problem, ett annat är svårigheten att hålla öppna landskap.
Kulturmarkerna runt Bogggården håller på att förslyas. Naturen tolererar inga tomma ytor. Huggs ett lövträd ner, genererar stubben näst intill ett hundratal nya skott. Besparingsskogen skjuter till medel för röjning, men det blir kortvarig effekt utan betande djur och höskörd. Naturen tar tillbaka det som en gång odlats upp med stor möda.
Intill den gamla häxbränningsplatsen har Märbäck fått en ny, rykande och högljudd industri. Var det detta som det ålderdomliga, stiliga paret ville varna för, när de promenerade förbi med en blombukett släpandes efter sig i ett snöre? Hur mycket slitage tål ett blomblad och hur mycket klarar naturen?
Sigges dotter och dotterdöttrar har nu övertagit ansvaret för Bogg-gården. De ser precis som Axel och Sigge vad som behöver göras. Slitet byts ut. Dr verkar leva efter Boggsläktens gamla valspråk: Al og Uld war inge kaller. Det är viktigt att göra sitt bästa, men man måste inte alltid göra, som man alltid gjort. De har öppnat ett galleri i lidret med hantverks- och konstföremål. De håller svampkurser och köper upp svamp. De hyr ut till turister. De planerar för fårhagar. Ideerna tar aldrig slut.
Bogg Maria ler nog i sin himmel och önskar:
Lycka till!

53. Åldermannen förtäljer.

Gåsvarv har sin egen ålderman, Lid Gunnar Eriksson. Han om någon har kännedom om bygden. Vid samtal visar det sig, att även han tillhör Spjutsläkten. Hans mormors far, Spjut Olof Svensson, och Monas morfars far, Spjut Anders Svensson, var bröder. Båda ärvde gårdar i Gåsvarv, gårdar som egentligen inte kunde föda en familj. Inägojorden var alltför liten och det var ju den, som skulle föda en ko eller två, som i sin tur skulle föda familjen.

Vid storskiftet hänvisades båda bröderna, men var för sig, till andra hemman i Skinnarbodarna. Spjut Olof Svensson vägrade finna sig i sådant beslut. Han och familjen blev kvar i byn. I kyrkböckerna är han registrerad som handlaren i Gåsvarv. Möjligen låg Olofs gård ovanför Kettisgården. Kvar finns ett härbre vid järnvägen, ovisst om det tillhört just denna gren av Spjutsläktet.
Anders gård låg öster om Kasgården uppe vid skogen. På Grötgården i Gåsvarv ska det emellertid ännu finnas ett gammalt stall, Spjutstallet. Kan det ha tillhört Spjut Anders Svensson en gång?

Enligt Boggs utsago flyttade Spjut Anders Svensson med sin familj till Grötby I Skinnarbodarna. Husen ser inte ut att vara så mycket mer än 130 år gamla. Knuttimringstekniken liknar Bogggårdens bagarstuga. Var det så, att en timmerman, som specialiserat sig på laxknutar, fick uppdrag i storskiftets kölvatten? De, som tvingades flytta ut i skogarna, måste ju ha tak över huvudet. Kanske Anders kom till en helt nytimrad gård! Inte undra på, att han tyckte, att han skulle bo kungligt. Gården fick troligen namn efter Anders Svenssons hustru Gröt Kerstin. Grötgården i Gåsvarv lär även den vara uppkallad efter denna kvinna.

Inför storskiftet var tanken den, att så många hushåll skulle utlokaliseras till Skinnarbodarna, att man inte längre skulle kunna kalla det för fäbodar.Det fanns t.o.m. planer på en skola. Det här slog aldrig in. Skinnarbodarna kom inte med i förteckningen över byar i Älvdalen. Många barn föddes där ända inpå 1900-talet, men allt registrerades under Gåsvarv. Vi lär därför aldrig få reda på, om Gröt Kerstin födde några av sina barn på Grötby gård.

Enligt Skansvakten för år 2003 nr 88, fanns det sju ladugårdar i Skinnarbodarna på 1930-talet.
Lid Gunnar känner till gårdarna:
Grötby med Anders Svensson, senare Spjut Anders och Bogg Anna och därefter Anna och Torsten Åhs.

Spjutgården med Spjut Karl Larssons stora familj på tretton personer varav elva barn. Tre av sönerna emigrerade till USA. En av sönerna gifte sig med en kvinna född i Anundsjö. Paret fick en dotter, Flora, som gifte sig med Piper Johan från Leksand. Deras son bor i föräldragården i Gåsvarv. Flora, Gunhild och systrarna Bogg var mycket goda vänner.

Nylanderbock Nylanders fäbod, såldes till en ensamstående dräng, Malungs Elias. Gården revs senare.

Hinsgården med Edmund Andersson.

Stenis fäbod med syskonen Ivar, Gunnar och Birgitta.

Spjut-Lars-gården ligger i början av vägen till vänster.

Mitchellgården ligger så högt på vallen, att man blickar ner på alla gårdar. Bonden kallades därför Skinnarbodkungen.

52. Eftermälen, Åhsgårdarna och Navardalens historia.

Fortfarande dyker det upp historier om släktena Bogg och Spjut. Berättelserna har gått i arv i flera generationer och plötsligt väckts till liv, där de legat och slumtat i människors sinnen.
Åhssläkten, en gren av Bogg kallade Bogg Maria för moster, eftersom hon och Bogg Anna var systrar. De bodde grannar och var gifta med de två bröderna Spjut. Bogg Anders, Annas make hade också brevkontakt med brodern, den utvandrade Spjut Swen. Varken Anna eller Anders hade hälsan helt i behåll och detta hade Swen kännedom om. Paret fick två barn, en son och en dotter. Sonen var lång och imponerande , medan dottern var liten och späd. Swen kände ansvar för sin svenska brorsdotter och erbjöd henne en biljett till Amerlka. Han ville ge henne en ny chans, precis som han själv en gång fått möjlighet att börja om på nytt.
Lilla Bogg Anna kom aldrig iväg. Hon blev Gåsvarv trogen hela sitt liv och verkade som bondmoran i Åhsgården. Den byggdes av Torsten Åhs, Annas man. Paret fick fyra barn. Idag är det bara den lilla ursprungliga Spjutgården vid vägen, som är kvar i Åhs ägo. Där bor Anders och Astrid Åhs.

I Åhs- familjerna har man alltid hållit liv i berättelserna om släkten. Den enormt stora utskogen i Rotendalen hade Bogg Erik tilldelats efter storskiftet, men vad hade sedan hänt med den? Hade han sålt till ett skogsbolag? Och varför hade det skett?

Tiderna förr var fruktansvärt svåra. Många fick sätta sig i skuld för att överleva. Man kunde få varor på kredit, men förväntades betala senare, när t.ex. skogsarbete skulle avlönas. Handlaren själv kunde även han gå i konkurs.
Utsäde t.ex. måste man ha och det var en verklig bristvara under många eländiga missväxtår på 1860-talet.
Mellan 1770 och 1870 fick 1200 personer i Älvdalen lov att bege sig ut på handelsfärder till Norrland. En del blev nyodlare däruppe. Andra sålde laggkärl eller annat och många barn föddes utsocknes. Åtminstone Fem barn i Älvdalen hade Anundsjö som födelseort.

Vid storskiftet hade Bogg Per fått Navardalen som fäbod. Huruvida han även byggt upp den, vet ingen, men det är knappast troligt. En del av stugorna är mycket gamla. Eldhuset är från 1700-talet även ladan, som flyttades till Helgas och Pers sommarställe. Det var här vid Navran, som Bogggårdens djur tillbringade sommarmånaderna.
Grönskan kom senare hit upp, eftersom det ligger så högt. Man fick alltså vänta med flytten, tills betet växt till sig. Djuren behövde också träna upp musklerna efter stillaståendet vintern igenom.
Vägen var lång, mellan tre och fyra mil. Många gånger måste man rasta och ibland fick man även lov att övernatta längs stigen. Det skedde vid Lunnkrok. Där fanns en bro, byggd 1980.
Socknen hade sen utminnes tider mängder av både hem- och långfäbodar i det här området. Det var svårt att ta sig fram längs vattudragen, som låg i djupa dalar. Bergssluttningarna ner mot bäckar och åar var branta och svårframkomliga. Det var på högre liggande områden, som man kunde komma fram. Där fanns ett virrvarr av klövjestigar. En del liknade stambanor, eftersom de sträckte sig ända över landskapsgränsen. 1898 fanns det dock väg förbi Ljuätbjärr, ett mycket brant berg längs Rotälven. Från Lunnkrok tog Gåsvarvsfolket med fläd,djur förmodligen av mot väster till den gamla stigen mot Kärinbergs fäbodar och sedan mot nordväst förbi Bosselberg och Långbovallen. Därifrån kunde man nog se både Aspvasslan och Navardalen. I ännu äldre tider uttyttjades måhända Loka- Risbergs gamla klövjestigar.
Bogg Erik sålde ut större delen av fäbodstället. Det var långt borta från hemgården och ansvaret för djurhållningen kunde inte delas med andra. Ensamheten var påtaglig. De nya tomterna lär ska ha löpt parallellt över skiftet och priset var inte högt, åtta kronor remsan. Lantmäteriarbetet skulle han själv bekosta. Vinsten försvann. Det blev en förlustaffär. Andra skulder skulle kanske också regleras. Upprustningen av hemgården efter storskiftet måste ha kostat.

-Ett skifte däruppe längs Rotnan kunde väl inte vara värt så mycket, men det täckte nog de lånade pengarna. Bogg Erik funderade men hade kanske inte så mycket att välja på.

Ska man tro den utskurna historien på svepasken, som låg i skafferiet, hade Bogg Erik fäbodställe i Svartberg, även Bogg Per före skiftet. En bouppteckning skulle ge svar.
Idag har Sigge köpt tillbaka den gamla fäbodtomten i Navardalen, som med tiden gick släkten ur händerna. Han har även renoverat timmerbyggnaderna.

51. Samarbete och Sigges fortsatta ansvar.

Boggsläktens alla familjer samarbetade i många år vid skördetid. Från början gällde det såväl hö som potatis.
Sigge hade tidigt köpt en traktor, Grålle, som verkade ha evigt liv. Till den kopplades en potatissprätt, som gjorde jobbet. Manskapet behövde bara plocka i hinkarna och hälla ut det på det välvda flaket.
Så länge Axel var verksam fick alla potatisodlingar lov att eftergrävas, för det hände, att potatisar blev kvar i jorden Och sparsam skulle man vara med naturens resurser.
Alla i hushållen deltog i arbetet under den här dagen, t.o.m. barnbarnsbarnen.
Det gällde att pricka in en solig dag, eftersom potatisen måste eftertorka ute, innan den bars ner i jordkällaren. Det här skedde enligt bondetraditionen i mitten av september. Erikdagen var en lämplig dag att sätta potatis. Alla hjälptes åt den gången också.

Sigge finns fortfarande kvar i sin del av huset i Gåsvarv. Han sköter uppvärmningen på vintern och gräsklippningen på sommaren. Han ser och hör inte så bra som förr, men via telefonen kan man fortfarande föra intressanta samtal med honom om gamla tider. Ibland behöver han hjälp för att avsluta sina berättelser, men det är svårt att ta lyran. Man måste leta i gräset och bland buskarna, innan bollen blir helt övervuxen.
Sigge känner till i vilken gård brodern till Gröt Kerstin Olsdotter bodde. Den ligger i södra delen av Brunsberg, alldeles i början, en liten stuga på vänster hand ner mot älven, 100-200 meter från vägen. Det var kanske hit till sonen, som de gamla Grötföräldrarna flyttade från Loka.

50. Till glädje och tröst.

Gåsvarv hade en egen järnvägsstation och i den en egen poststation. Den var öppen vissa tider på dagen, i alla fall varannan dag , då Mora Tidning utkom. Övriga tidningar såldes av kolportörer, rättare sagt pojkar, som ville tjäna en liten slant. Boggården höll sig med VI-tidningen, en konsumenttidning och Såningsmannen av religiös karaktär. Axel tyckte också om att läsa serien om Kronblom; Maria höll sig till Bibeln.
Livet kan göra en människa mycket fundersam och så var det nog med Maria. Egentligen skulle hon ha haft ytterligare ett barn, en son. Han dog, innan han fyllde ett år, på grund av lunginflammation, sa man. Luftrören hade rådbråkat många i Boggsläkten och inom två år hade Maria mist en älskad broder, båda föräldrarna och denne lille son. I kyrkböckerna finns tbc noterat.Men så hände något märkligt. Det var åtminstone, vad Mona trodde, sedan hon vuxit upp på Ehrners gård i Kyrkbyn. Varför hade just hon fått så mycket tid och så många saker av sin kära mormor?
Den döde sonen hade fått namnet V-erner och dog på Monas födelsedagsdatum drygt tjugo år tidigare. Barnbarnet kom förvisso till tröst åt en varm men bedrövad kvinna på Boggården.
Tiden går alltid vidare med glädje på den ena sidan och sorg på den andra.

49. Kvinnoöden.

Äldre har så många fler minnen än de yngre, men de flesta är så alldagliga, att man inte tycker att de är värda att berättas. Sådant förblir bortglömt.
På gamla dagar satt Maria ofta vid skrivbordet och tittade norrut ut över dammen. Ljudet från forsen hördes ända in och hon tyckte säkert, att det var fridfullt att sitta där och tänka. Så mycket bättre hon hade fått det. Inga innanfönster behövdes sättas in. Det var varmt och skönt inne. Pannan fungerade utan besvär och oljan var inte dyr.
Maria spanade mot vägen. Det var länge sedan, Helga kom på besök och det var länge sedan, hon hade det kära bestyret i ladugården. Förr kom åtminstone Tull-Fina in och ville köpa lite mjölk. Fina bodde ensammen i stugan norr om Hållkitt och det var bara femhundra meter mellan gårdarna. Väl inne hos Maria, satte hon sig vid köksbordet iklädd kappa, mössa och tumvantar. Hon fick vänta en stund medan mjölken mättes upp. Sen betalade hon kontant, kanske tolv öre för litern.
Fina eller Elin, som hon också hette, hade även hon haft kor. Mot kvällskvisten gick hon till sommarladugården bredvid Skinnarbodvägen och kulade hem sina djur. Hon hade inbyggd resonans och de invecklade melodislingorna hördes långa vägar ut äver dalen.
Maria och Fina brukade unna sig en pratstund. Man kan undra, vad de sa. Kanske kom de ihåg "Painer" och "Sultenrå", Pinan och Svältstenen. Det var två, små, ingärdade slåtterytor. Den första låg vid den övergivna Grubbgården, den andra innanför Gröthols skiftesgräns i Skinnarbodarna. Det luktade om namnen: Arbete, slit, hopplöshet.
Inte undra på, att det var tre från Skinnarbodarna och 45 från Gåsvarv, som emigrerade under den eländiga tidsperioden.
De gamla kvinnorna mindes och samspråkade om, vad folk sagt och gjort i många årtionden.
Familjen i Grubbgården flyttade söderut till Stora Tuna. De gick i konkurs och kvinnan, Grubb Maria, blev änka ganska tidigt i livet. Hemma i Gåsvarv hade hon visat sig vara viljestark och konkurrerat med karlarna om forkörning. Nu fick hon en ny utmaning. Hon försörjde barnen som mjölkerska i Stjärnsund. Det var på statarnas tid och man talade om den vita piskans drivkraft, mjölkning både bittida och sent.

48. Sytlampan.

Bogg Maria klippte sig aldrig. När hon gick och lade sig på kvällen satte hon på sig ett flanellnattlinne med krage och lång ärm. Hon löste hon upp knuten och flätan föll då ner längs hela ryggen. Håret räckte ända ner till midjan.
Hon sov i lillkammaren bakom köket, inte i den gamla schaggsoffan i grön, röd plysch, utan i en dyscha med utdragbar extrasäng. Det var där Mona kunde ligga bredvid sin mormor, de gånger hon stannade över natten.
Maria hade många tankar i sitt huvud. Hon ville berätta för sitt barnbarn, om sådant hon varit med om i livet . Det hade ju förändrats så mycket, att hennes upplevelser nästan inte var trovärdiga. Idag fanns det målarböcker för barn, själv fick hon rita på rimfrosten. Men hon var inte bitter.
Det var Sigge, som skötte om gården nu, när Axel blivit gammal. Taken behövde renoveras. Pörten var gammal och eldfarlig . Nu fanns det takpannor.Sigge var också vaksam och klok. Han såg vad, som behövde göras. Det gamla fick vika för det praktiska och moderna.
Men en del ting var så gott som heliga för Bogg Maria. Hon hade en liten gömma i skafferiet, hennes domäner. Där stod Boggårdens gamla sytlampa. Det var kvinnors sak att "syta", att sköta om spädbarnen. Det behövdes dag som natt. Och natten vintertid var mörkare på den tiden. Man kunde nästan drunkna i stjärnhimmelhavet, när man tittade upp i skyn. Inomhus fick Boggårdsmoran tända en liten fotogenlampa. Den var gammal och hade varit med om mycket genom generationsskiftena. Någon hade tätat den i skarven mellan grönglaset och mässingsdelen. Det var med hjälp av någon form av kitt, kanske linolja blandat med krita eller kalk.
Tänka sig, Bogg Maria hade själv blivit ompysslad i den lampans sken, liksom hennes pappa på sin tid.
Bogg Maria låg där i mörkret och funderade. Nästa dag skänkte hon bort den till Mona.

47. Sova skönt.

Bogg Maria var fjorton år yngre än sin man. Han hade varit praktisk och ansvarstagande, men generna ville något helt annat med åren. Axel utvecklade demens liksom sina bröder,även om den inte var av svåraste sort.
Hur många gånger hade han inte stigit upp tidigt och gjort upp eld. Den här morgonen ordnade han med veden, öppnade bak ugnsluckan och tände på, i elspisen. Maria hade sinnesnärvaro och förhindrade även denna katastrof.
En dag föll Axel och bröt lårbenshalsen. Han kom till sjukstugan, där han blev liggande och fick lunginflammation, sonen Axel var hos honom den sista tiden. Fadern vaknade till en kort stund och sa på mål:
-Det är skönt att sova.
Han vilade bara. Allt var lugnt och stilla. Han klagade inte över smärta. Han bara gled iväg.
Axel var en stor man, som arbetat hela sitt liv och aldrig givit upp. Födelsedagarna firade han med att cykla upp till byn. Där klippte han sig och besökte dottern, sedan hon bosatt sig där efter giftemålet. Vid ett tillfälle hade han häst och trilla, ett långt flak med fyra järnskodda trähjul. Hästen var ryktad och fin, försedd med flugfösande läderremsor, som täckte hela den långa kroppen ner till marken. De dansade runt hästen, när han var i rörelse. Barnbarnet Mona fick följa med tillbaka som bakfora.

46. "Föstövkuvorn", farstukammaren.

Boggårdens största rum hade efter renoveringen i slutet av fyrtiotalet fått nya möbler, matbord, vitrinskåp och bäddsoffa med bord och fåtöljer. Den öppna spisen behövdes inte längre, när det fanns element och vattenburen värme.
Annat var det förr, när Bogg Anna och Spjut Anders bodde där och väntade på, att Axel skulle hjälpa dem att bygga upp deras nya hemman. Anders var reumatisk och hade svårt för att röra sig. När han blev äldre, satt han sommartid utomhus på en stol och hoppades på en pratstund med någon, som hade vägen förbi. Bilar passerade inte ofta. Det var så här man roade sig, om man mot förmodan hade någon fritid.
Utvecklingen gick inte att hejda. Radion, en kompakt apparat, hade stått i köket i tio, tjugo år. Nu fick den konkurrens. Kammaren blev TV-rum. Sittplatser fanns det. Släkt och grannar radade upp sig längs väggarna. Bogg Maria höll rena rama biosalongen.
Söndag förmiddag fick Maria vara ifred. Hon satte sig då andaktsfullt på en köksstol nära TV-n. Det var gudstjänst och självaste kyrkan hade plötsligt kommit ända hem till Boggården. Hon satte handen bakom örat för att höra bättre.

45. Julen.

Så länge Maria levde samlades familjen omkring henne under julaftonen. För det mesta var detta en helt vanlig arbetsdag. När den äntligen var till ända, åkte Kyrkbyfolket med taxi till Gåsvarv. Alla hjälptes åt. Potatisen skulle skalas och kokas liksom gröten. Skinkan skulle gratineras, sillen läggas in, diverse syltor skäras upp och tårtan garneras.
Barnen tog hand om granen och dekorerade med flaggor och kristyrfigurer. Stearinljusen klykades fast, även tomteblossen. Bordet förlängdes och dukades med finaste linnet och den underbara servisen i blått och rosa. Det viktigaste av allt var gammeltomten i trä, som höll ett ljus i varje hand. Han skulle stå mitt på bordet, så att alla kunde se honom, för nu var det jul.
Bordet fullkomligt dignade. Det tog tid att ta sig igenom alla rätter och tomten lät vänta på sig. Han behövde något under västen, för det var kalla vintrar på den tiden. Till slut kom han dock. Givmild var han och han hade glimten i ögat. Maken till tomte har få träffat.
Visst hände det, att en och annan jul var snölös och ibland tog det eld i julgranen, men alla, som ville, fick var med.